Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från herrgårdar och färdvägar - Hvarför icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sitt sken, som om trötthet och damm aldrig funnits till och
som om de trampat en sky i den ljusblåa etern i stället för
en kyrkbacke med småsten på, begapade af fyrtio skolbarn,
sex fattighusgummor och oräkneliga pigor och drängar trots
höbärgseln.
Professor Starborg undrar ännu i denna dag, om inte
gamle prosten hoppade öfver ett par sidor i vigselformuläret
och glömde hela sitt eget tal, ty han tyckte inte han hade
stått där framme vid altaret i tre minuter, innan det bar ut
igen. Han blef knappt tillreds att följa med.
— Vi kom allra sist.
Och så såg hon upp mot honom igen och log ...
Det var en liten röd, frisk mun och ett par stora, blåa,
förvånade barnaögon, som logo. Och hon var vuxen som en
älfva — i fall ni sett någon sådan på närmare håll — och
ansiktet var kanske inte skönt, men det var förtjusande. Och
landtlig var hon, mycket, och en naiv oskuld var hon också
och hvitklädd, precis som han tänkt sig, men ändå ...
Och de drogo in i bröllopsgården och började mata
brudpar och tärnor på gammaldags, landtligt vis. Till en börjän
gick det rätt bra, men så vid steken kom han med fem stora
syltlökar och en knäckebrödsbit på en desserttallrik, och då
log hon om igen, och så gingo de ned i trädgården ett slag,
ty där var naturligtvis »gående bord» och man åt i förstugan,
på vinden och å verandan, och hade sin frihet.
Och rätt som det var och utan att be kandidaten med
cum laude i estetik om lof såsom förstberättigad, höll löjtnant
Andersson på halländingarne talet för tärnorna på
alexandriner, som hans egen bataljonspredikant skrifvit, och just som
han slöt, kom Starborg i salsdörren med sitt vackra,
högstämda akademiska tärnkväde i bröstfickan och — jublade
bifall högre än alla andra och smickrade löjtnant Andersson
och drack brorskål med honom och fann sig inte knuffad alls.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
