Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från herrgårdar och färdvägar - Kärlekens förhinder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sina sjudande stekar i grytan, kände hon det alldeles som
om det varit sitt eget längtande, älskande hjärta hon vändt.
Så ondt gör det, mitt herrskap, när man håller ordentligt
af en person af motsatta könet.
Då man älskar, ligger det i den mänskliga instinkten att
söka imponera på det älskade föremålet med sina bästa och
starkaste sidor. Herr Andersson granskade sig själf. I det
muntliga föredraget var han klen; ögonspråket var med hans
skefva synapparat ett tveeggadt svärd, som, om det försöktes
vid bordet, det enda ställe där man säkert och dagligen
träffades, lika väl kunde i misshugg drabba guvernanten eller
fru Gyllenborst. Hans händer voro stora och röda, hans röst
icke egnad för sång.
Men fötterna, de voro just herr Anderssons starkaste sida.
Han hade, som sagdt, långstöflar, kunde gå 6 mil om dagen
utan att bli trött, och satt midt emot Lotten vid bordet.
Hvilket fält för en öm och grannlaga fotkurtis! Och så klämde
han då i Guds namn till, midt emellan gäddan och buljongen,
med yttersta tåspetsen, ömt, frågande, kärleksfullt ...
— Aj, för tusan, min liktorn! Håll fötterna stilla, herre!
röt patron Gyllenborst.
Ack, man måste vara en smula topograf för att inlåta sig
på fotkurtis!
På Lundåkra voro många vackra hästar och några de
allra som näpnaste små föl. Herr Andersson älskade hästar,
och när han hade en ledig stund, stod han alltid i stalldörren
och tittade på de granna djuren. Det var alldeles som om
detta lindrat hjärtesvedan en liten smula, utan att jag därföre
vill påstå, det ens de finaste vagnshästar i världen i en
rättskaffens Alnarpares hjärta skulle varit något lämpligt surrogat
för lilla Lotten.
När så fröken Jönsson fick se herr Andersson stå där som
ett frågetecken i stalldörren, ilade hon alltid själf, snabb som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
