Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från herrgårdar och färdvägar - Kärlekens förhinder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid X. station skulle uppgående snälltåget n:o 137, som
herr Andersson reste med, möta nedgående blandade tåget
n:o 142. Just som 137:an kom in på stationen, skulle 142:an
gå ut därifrån. Ibland gledo de båda tågen ögonblickligen
förbi hvarann, ibland stodo de jämsides i 15 à 20 sekunder.
137:an med herr Andersson om bord ångade in på X.
station. Med ångan uppe, personalen på sin plats och lyftad
pistong stod 142:an redo att gå ut.
Himmel! Där är Lottens blåa schal i 142:ans 3:dje klass’
damkupé!
När man är kär, lär man betrakta medpassagerare på
järnväg, tågpersonal och konvenans som om de aldrig funnes till
i världen. Herr Andersson rusade ut på plattformen utanför
sin waggon, böjde sig fram mot den blåa schalen i 142:an
och utropade med en stämma, som skälfde af årslång längtan,
gränslös kärlek och oro:
— Lotten, vill du bli min hustru?
Förfärad öfver de lyckligtvis mycket fåtaliga
medpassagerarnes muntra förvåning, tänkte Lotten en fjärdedels tanke
på att krumbukta på flickors vanliga sätt, men blixtsnabbt
stod det klart för hennes jungfruliga själ, att nu gällde det
att passa på, om icke hela lifvets lycka skulle förspillas, och
så sa’ hon, rodnande, enkelt, hastigt, trohjärtadt:
— Ja, Kalle!
— Stig då genast af tåget, sa’ herr Andersson.
Och hon gjorde det.
Hand i hand rusade de in i första klassens väntsal, och
där sjönk lilla Lotten till det trofasta hjärta, som så länge
och innerligt längtat efter henne ...
Men den unga, väna och ljufva, i sina innersta
hjärtenerver djupt skakade flickan skälfde plötsligt till i sin
älsklings armar, slog upp sina vackra, fuktiga ögon och utropade
i blyg, obeskriflig förvirring:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
