Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från herrgårdar och färdvägar - Från Edvard till Marie Louise
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag känner hvarenda gång jag sätter nyckeln i dörren till det
hem, där jag helt och fullt skall äga Dig ...
Ännu är det ju bra tomt därinne, men jag behöfver blott
sluta ögonen för att kunna se alltsammans sådant det skall
bli om sex veckor. Och då håller jag på att ringa på vår
jungfru, som — kommer om en månad, och fråga högt: »Är
frun därinne, Kristin?»
Ack, älskling, ibland tänker jag ju också på att lifvet icke
alltid är en solbelyst väg med leende lunder vid sidan. Då
blir jag en smula vemodig och allvarlig. Men hvad mer,
Marie Louise! Jag vet, att ditt knä blir en hufvudkudde, kring
hvilken yttre sorger skola få svårt att få hemortsrätt, om de
äfven skicka en och annan pil in i hjärtat. Icke finns här
väl en sträfvan så tung, att jag ej snabbt skall hvila ut från
den vid Din skuldra ...
Darling! Du frågar (väl icke på allvar?) om jag alltid
skall hålla dig lika kär, när ungdomen flytt och rosorna
vissnat och lifshösten kyler det brusande blod. Darling! Väl
skall locken en dag blifva grå och kinden skrynklig äfven för
oss. Och blodet skall flyta trögare än nu och ryggen böjas
under dagens tunga och hetta. Men skall jag väl älska mitt
hjärtas drottning mindre för det silfver mänger sig i hennes
krona! Skall du väl synas mig mindre ljuf för det den foten
stapplar tungt, som gått sig trött för mig.
Men än är det vårsol, som glänser, ännu är lifvet oss
skyldigt så mycket, mycket! Vi skola kräfva det
tillsammans, Marie Louise!
Ack, det är så mycket ännu jag skulle vilja säga! Om
framtid, om kärlek och längtan! Men för ögonblicket erinrar
jag mig blott att be dig hälsa mamma, att mattorna, som
hon så kärleksfullt vill gifva oss, nog böra vara minst sina 34
alnar, ty vår lilla sal är 8½, och de skulle väl ligga i fyrkant.
Evigt Din, Din Edvard.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
