Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från herrgårdar och färdvägar - Fröken Agnes' julnovell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»— — — — — — — — — — — — — — — —
— — — Hvart han gick, antingen hon var närvarande eller frånvarande,
såg han intet annat än dessa svarta, blixtrande ögon, detta mörka hår, hvilket
liksom en sky omslöt hennes obeskrifligt ljufva ansikte, detta — — — —
— — — — — — — — — — — — — — — —
Där var mycket folk vid den lilla badorten på västkusten denna sommar,
men han dårade sig dock med den inbillningen, att hon såg på honom med
andra blickar än på de andra, trifdes väl i hans sällskap och gärna lyssnade
på hans ord, fast han, stackare, Gudnås, hvarken var rolig eller — — — —
— — — — — — — — — — — — — — — —
— — — Allt fastare hade den öfvertygelsen präglat sig in uti hela hans själ,
att lifvet utan henne var värdelöst, och nu nalkades skilsmässans stund, utan
att han vågade säga henne det. Hon stod så högt öfver honom i allt, och
han var för feg att af hennes egna läppar höra det ord, som kanske skulle
döma honom till lifslång saknad.
— — — — — — — — — — — — — — — —
— — — Då han gick ned till ångbåten tidigt en morgon, utan afsked, utan
en bön, utan ett ord, lämnade han åt värdinnans lilla flicka ett bref till den
älskade, hvari han, så godt han kunnat, nedlagt hela sitt hjärta, sin stora
fruktan, sitt svaga, ljufva hopp. Voro hans värsta farhågor riktiga, kände hon
ingenting för honom, undanbad han sig något svar; hennes tystnad vore då
en dom öfver hans lifs lycka, den han inte önskade skärpt med några
konventionella fraser — — — — — — — — —
— — — år, dessa långa, dystra sju år, som förgått sedan hvarje hans hopp
om lycka i lifvet krossades. Men hans sargade hjärta, hans pinade hjärnas
tankar vände dock ständigt åter och åter till den lyckliga månad, då det för
sista gången var sommar i hans lif, till henne, som han aldrig skall glömma,
till Agnes, till hans, trots allt, dock innerligt kära, gamla sommarminne — —
— — — — — — — — — — — — — — — —»
Fröken Agnes’ kinder glödde, hennes näsborrar vidgades
och hennes bröst flämtade. Så läste hon manuskriptet ännu
en gång och skingrade hvarje tvifvel om att det var som hon
anade. Så hade han dock tagit farväl på det sätt, som hela
hennes hjärta och själ så fast och innerligt hoppats! Men
de afskedsorden hade hon aldrig fått, aldrig ... aldrig ...
Och nu, nu var det ju dubbelt skoningslöst grymt att så
här efteråt, fjärran få se en skymt af all den lycka, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
