Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från herrgårdar och färdvägar - Hur redaktionssekreteraren blef af med sin fästmö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Hva ä’ dä’ för bekantingar du har? sa’ farbror
Pettersson, och så — ringde det på tamburklockan igen.
In störtade fröken Kumlin, tragedienne till yrket och vid
nyssnämnda aktade sällskap. Hon var röd och varm och arg
och vacker, hade varit »kallskänka» på hotellet i Hjo och
började, utan hänsyn till att där var folk i inre rummet:
— Kalle, nu är hin lös! Nu vill direktörskan ta Regina
från mej, Regina i »Regina von Emmeritz». Hon, den tjocka,
fula, otäcka flabban, som gnäller som en gris i en grind! Har
du nånsin hålli åf mej så skrif och fördärfva henne, säg att
hon är en klunsa, en mère noble, en häxa ... skrif ... O
Kalle, Kalle, din lilla Karin är så förtviflad ...
Och så föll hon i hans armar.
— Bästa frö... hm ... snälla Karin, sansa er! Jag har
visst inte glömt vår gamla vänskap ... hm ... vänskap ...
hm ... men se, jag är inte ensam ... hm ...
— För all del, vi ska’ visst inte störa. Kom Klara! sa’
farbror Pettersson, full af värdighet, indignation och sårad
faderskänsla.
— Bu ... u ... uh! sa’ Klara och gjorde ännu ett försök
med soffgafveln.
— Men f-a-r-b-r-o-r då ...
— Aj ... aj ... ajö .. ö .. ö, Kalle! sa’ Klara.
— — — — — — — — — — — — — — — —
Det tog fyra runda timmar, innan vår unge vän fick fatt
i sitt lifs sol och dess dagars upphof, fick dem att följa med
in på stadshuset och äta middag, fick en tidningsmans ofta
rätt tunga — »jag kan försäkra farbror rätt tunga» — plikter
mot konstens barn och martyrer nöjaktigt förklarade, fick
absolution och försoningskyss vid kaffet inne i pianorummet,
och slutligen fick dem att följa med hem till sitt ensliga
locus, dit den intet anande Stall-Johan redan burit alla de
köpta sakerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
