Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
martialiskt och något förfinadt, en blandning af soldat och artist
med den borstiga mustaschen, som krökte sig militäriskt
öfver läppen, och de sorgmodiga, blå ögonen med sin
drömmande och inåtvända blick.
Där han sjönk ner i sitt spårvagnshörn, såg han ut,
som han vore uppgifven af trötthet. Redan en längre tid
hade han också känt sig kroppsligt och andligt nedsatt.
Han hade öfveransträngt sig däruppe på tidningsbyrån under
de gångna sommarmånaderna, då han jämte sin politiska
afdelning äfveu vikarierat för redaktören, och denna dubbla
börda hade känts så mycket mer betungande, som han i
växande missmod fört ett besegradt partis talan.
Under sina första år som publicist hade han
genom-lefvat en ung och förhoppningsrik framstegsperiod. Men nu
hade det lyckats den gammalkloka reaktionen att fatta
spiran i sin vissna och maktlystna hand. Slaget var
för-loradt. Hvad stod då annat åter än att slunga sin kritik
som gnistor af hån efter triumfatorns trespann, och om och
om med en dödsklockas dofva entonighet upprepa profetian,
att äfven det gamlas heliga Ilion en gång skulle falla?
En dylik stämning af missmod och vanmakt hade under
hela sommaren gjutit sitt agg i Ottos själ och i hans sinne
lagt frön till en hel vegetation af sjuka och hetsiga tankar.
Han var ingen nykter natur, intet af dessa klarsynta
och ihärdiga hufvuden, som dagsstridernas utslitande möda
kräfver, han var en fanatiker med dennes hänförelse och
orättvisa, med dennes själfförbrännande lidelse och dennes
lyriska resonans, som omsätta hvarje spörsmål till en
känslosak, till en lefvande del utaf ens person. Med ett sådant
temperament var Otto af sig själf anlagd för den sjukliga
växling af upphetsning och apatie, som är en journalistisk
yrkesåkomma — den ena timmen ett öfvermod af trotsiga
initiativ och starka planer, en lust att gå fort, tala högljudt
och liandla dristigt och i lidelse, den andra en
tillintet-görelse af trötthet, där tanke och vilja verka som sår och
en enda längtan fyller sinnet, längtan efter den vises
undangömda Thebaide, att få slå sin klädebonad om sig och med
ansiktet mot väggen drömma om den förintelse, hvars skugga
träder allt närmare ens läger.
Det var därför med formlig beklämning, som Otto hvar
morgon tog afsked af stockholmsgatornas sorglösa
sommar-lif för att uppe på redaktionsbyrån begynna dagens arbete.
Där lågo de färska tidningarna redan och väntade på hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
