Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hjärtligt skratt, som med ens gjorde dem förtroliga. Hela
kvällen sutto de samman fortsättande ett långt, godmodigt
gnabb.
Så hade det varit den första gången, Otto Imhofif såg
och samtalade med sin älskade i doktorinnan X:s högvittra
salong, medan konversationen rundt ikring gick lärorik och
solid om filosofi, sociologi och estetik, och Trissotin högljudt
fortsatte sin aldrig riktigt afslutade ordväxling med Vadius.
Efter detta första möte vidtog den eviga historien,
historien om eggad egenkärlek och tycke, som gror på
djupet, om ord, hvilka vägas på guldvikt, granskas och
upprepas under långa ångestfulla timmar, om skratt utan
mening och tårar öfver hufvudgärden, om miner och blickar
dechiifrerade af ens hjärta i en smärtsam och ljuf blandning
af misströstan och förhoppning, hela det sus af stridiga
toner, ur hvilket kärleken en dag stiger despotisk och
motsägelselös med doft och drömmar, så man vill dö därunder,
som under den hvita häggblommen, när den en majkväll
döfvande faller öfver ens ögonlock. Från denna de
ömsesidiga landvinningarnas tid såg Otto Annie för sig i tusen
olika situationer, hennes ansikte med tusen växlande
minspel, Annie leende åt hans paradoxer eller i stillhet
lyssnande till hans stämnings allvar, Annie slutligen, som hon
såg ut, då allt var klart, och hon blott väntade hans
bindande ord, med ett glitter öfver hela sin varelse, en klang
af segerviss och skälfvande lycka i rösten, som fyllde honom
med en svindlande glädje.
Så kom förlofningen och den hösten, då Otto för första
gången tyckte sig lefva, icke blott som en tänkande maskin,
hvars egentliga förnöjelse var den lilla puerila stoltheten
öfver, att dagsverket gick väl och alla tankemekanismens
kuggar skötte sin sak behändigt, men med hvarje darrande
nerv i sin organism, som en klaviatyr, från hvilken lifvets
oändlighet af toner genljöd. Företeelserna voro icke längre
skemata, människorna icke längre rubriker. Det var en
rikedom, en mångfald af nyanser i tillvaron, som han
aldrig förut haft någon föreställning om. Det vaknade i
hans inre en för honom oanad förmåga att förstå allt det
tallösa och myllrande, som bildar ett människolif. Inga
döda punkter funnos kvar inom hans känslovärld. Allt
skälfde, allt vibrerade, och dessa tusen intryck och idéer,
som dygnet om strömmade genom hans själ, de glömdes
icke bort som oväsentligheter, skrattades icke bort i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
