Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom vinglansen i de slipade glasen. De hade teatrarna
med deras vida riken af dröm och fantasi på andra sidan
rampen — livad det var ljuft att sitta där i en loge sida
om sida, med alla de obekanta rundt ikring, och öfverraska
sig med att betrakta hvarandra just i samma ögonblick,
just då kärleksduettens samklang ljöd innerligast, och
älskaren riktade sin varmaste replik till primadonnans hjärta ...
Så ströfvade deras kärlek ikring öfver hela det glada
Stockholm och alla dess gator, torg och glittrande vatten,
obekymrad som kärleken är om allt annat än sig själf, okänslig
för hela den mångstämmiga chorus af död, sorg och
undergång, som i en storstad aldrig ett ögonblick förstummas.
Men när de ledsnade på staden och dess vimmel, på
gatornas korseld af nyfikna och afundsamma blickar, hade
de i Ottos rum ett undangömdt skjul att dölja sin lycka i.
Däruppe hade också Annie ordnat en fönstersmyg till
surrogat för ett hem. Där stod en chaiselongue och ett
blomsterbord, från hvilket det ångade af vällukter från lökar och
heliotroper. Det var deras Sans-Souci, och där slogo de
sig ned bröst mot bröst, när skymningen föll på,
räsone-rande om giftermål och bosättning, till dess de tomma orden
dogo i en sång af kyssar. Skymningen svepte ömmare om
dem sitt dunkla hölje, heliotropen sände sin mest smekande
mandeldoft mot deras kinder, det kom på samma gång
en sällsam stillhet öfver deras tankar och en ljuflig oro i
deras blod. Så sutto de stilla, länge, medan staden
nedanför dem alltjämt larmade och äflades, och lyktorna, som
tändes i glimmande zigzag, spunno sitt nät af ljus öfver
alla dessa människoödens öfvermått af brådska och
bekymmer.
Så gick vintern, och den årstid kom, då allt är par
om par och man och kvinna, och det känns om möjligt
Ijuf-vare än eljes att vara två. .. Hvad Otto kom väl ihåg den
första vårdagen! Det var icke första gången, man såg
vårhimmel och vårsol, men den dag i maj, som inne i
Stockholm är den egentliga, första vårdagen, den dag, då damerna
lägga af dolmor och regnkappor, vinterns vanställande och
mörka plagg, den dag, då det på nytt kommer gestalt och
färg på gatan. Hvart man ser, fina axlar och höfter med
en amforas mjuka böjning, hvart man blickar, klädningar,
som lysa i solskenet, och parasoll brokiga som fjärilar. De
många dalkullorna, som skola ut som staffage till grönskan
på stockholmarnas landsställen, gifva gatorna en ton af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
