Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dimman flöt mot kinden, ljum som vattenångan från ett bad.
Det rådde därinne bland träden liksom en paus i höstens
stora förödelseverk. Helt visst, allt det förfärliga skulle
komma, regnet, som piskade, snö, is och den stora döden.
Naturen skulle snart ligga där vanmäktig, en förstelnad Niobe,
som i stum förtviflan ser all sin stolthet dö för vinterns
pilar. Men ännu fanns en illusion af lif, ännu buro grenarna
löf med hektisk rodnad och bernstensfärgad glans, ännu
lyfte sig från den vissnande växtligheten en doft stark som
sötman af öfvermogen frukt.
»Kanske vi nu filosoferat nog öfver denna världens
fåfänglighet och kunde komma på gladare tankar däruppe?»
sade Annie och pekade småleende med sin paraply upp mot
Ottos fönsterlufter, som lågo midt emot dem i ett af
Sture-gatans höga hus. Otto nickade jakande. Slutna mot
hvarandra gingo de båda unga öfver gatan och skulle just stiga
in i huset, då Otto grep tag i Annies arm och häftigt
ryggade tillbaka. Samtidigt trädde en högrest man raskt ur
portöppningen och aflägsnade sig utan att fixera dem.
»Hvad i alla dar är det åt dig?» började Annie och
betraktade häpet sin fästmans ansikte, som med ens blifvit
mycket blekt.
»Yet du, hvem det var?» frågade Otto kort.
»Nej! Hvarför skulle jag veta det?»
»Hessler, Bernt Hessler!»
»Såå! Nå det var roligt att en gång få se själfva
ärkefienden.»
Otto skakade på hufvudet åt hennes skämtsamma ton.
»Tycker du inte han ser obehaglig ut?» frågade han
med allvarsam stämma. »Jag känner mig alltid illa till
mods, när jag möter honom. Sådana ögon, en riktig
förbrytarblick!»
»Yet du, det tyckte jag inte. Tvärtom, han hade
snarare en melankolisk blick, något tungsint öfver ögonen,
som jag icke sällan iakttagit hos mycket starka naturer,
hvilka världen icke vill tillerkänna den rättighet, vi andra
ha — att visa oss svaga och beklaga oss.»
»Nej! Stämmer det gamla talet om onda ögon in på
någon, skulle det då vara på honom... Men hvad vill han
i huset, där jag bor?»
Annie betraktade ännu en gång helt förbluffad Ottos
allvarliga ansikte och brast så ut i ett klingande och
smittsamt skratt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
