Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på tunna handlofvar och små fötter med höga vrister.
Åldern hade icke nänts störa det sirligt afvägda i hennes
gestalt eller beröiva åtbörderna något af deras medfödda
behagfullhet. Ehuru hon, kufvad som hon var af allt det
tunga och allvarsamma ikring sig, i sin toalett
eftersträf-vande allt annat än just den färgrika och glädtiga lyx af
band och blommor, som ensamt skulle hafva passat henne,
kunde dock icke alla de mörka tyger och de tunga
hårklädslar, hon begagnade, förtaga det drag af ungdom, som
ännu dröjde i hennes lätta gång, i ögonens leende och i
glansen öfver hennes hår, där blott en ensam silfverstrimma
vittnade, att ägarinnan passerat lifvets middagshöjd.
Afven hennes inre människa hade ursprungligen varit
lika skild från sin omgifning som den yttre. Det rådde
mellan henne och Hessler den djupa klyfta mellan dem,
som hafva sin odling ärfd genom långa ätteled, och dem,
som förvärfvat den i första hand. Det finnes i dessa gamla
familjer, i livilka rikedom och intelligens gått hand i hand,
en egendomlig epikureism, som i det offentliga lifvet yttrar
sig som en aldrig svikande förbindlighet och i det privata
som ett nästan religiöst svärmeri för allt hvad tillvaron
bjuder på af fest och skönhet, en epikureism, som har
tviflets allra älskvärdaste småleende för dagens dogmer och
kannstöperier och en stålsättande ironi för världen och dess
brokiga orättfärdighet. Det är denna epikureism, som
teoriernas allvarsmän kalla tanklöshet och frivolitet, utan att
förstå, att den är resultatet af en orygglig visshet om
världskomediens eviga oförbätterlighet och en stark känsla
af den makts närhet, som låter allt, som är ljuft,
förvissna — dödens. Det är på grundvalen af detta, som denna
epikureism djupt hatar allt rättshafveri, men finner något
af evighet i livarje flyktigt moment af lycka, vinkande oss
i ett vinglas eller ett kvinnoöga...
Att fru Ida Hessler en gång hört till just en dylik
krets af älskvärd flärd och världsklok munterhet,
före-sväfvade henne ännu trots den långa tid hon lefvat i en
rakt motsatt atmosfär. Icke tydligt, men i oklart vemod,
som öfver skratt, som hon ej fått skratta ut, och en lust
efter lyx och umgängeslif, som hon ej fått tillfredsställa,
kände hon detta helst de långa förmiddagarna, då hon,
öfvergifven af de sina, satt ensam i sin stela våning.
Ofrivilligt drömde hon sig tillbaka till sin ungdom, och i minnets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
