Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det blef olidligt. Med en sista ansträngning af sin
vilja for Annie upp och slog igen instrumentet. Långsamt
gick hon fram till fönstret där Otto satt. Därute tändes
just lyktorna, längs de skumma vägarna. De rödgula
gasblossen lyste längs torg och kajer ända bort i ödsligheten
mot malmarnas utkanter, och husens mörka väggytor
lif-vades af de upplysta fönsterrutorna.
»Se bara, nu tändas alla ljusen», började Annie
låg-mäldt för att dock säga något. »Det är tusentals.»
»Ja, och för hvar och ett en människas bekymmer...
Ack, Annie, Annie!»
»Men Otto, hvad i Guds namn är det med dig? Jag
känner icke igen dig.»
»Ah barn, det är ingenting. — Bara griller! Trötthet!
Jag är visst öfveransträngd ... Ser du, det är en evig
ängslan, som gnager mig och förföljer mig hela de långa dagarna,
och på natten är det en marridt genom ett helvete af
drömmar ... Jag tror ibland, att det är gudarnas afund. De
vilja slå ner mig, därför att jag är ung och lycklig och
äger dig... Tyst! Nu börjar det igen! Hör du det icke,
älskling, svara mig, hör du icke stegen, som komma. Det
låter tramp tramp, allt tyngre och tyngre. Nej, du hör det
nog icke, men jag, jag hör det jämt bittida och sent. Och
det är händer, som famla bakom ryggen på mig, när jag
stiger ner för trappan, någon, som skyndar efter mig för
att hinna i kapp mig, när jag går öfver gatan, och en het
andedräkt i nacken, när jag sitter ensam, nerhukad öfver
min bok ... Annie, Annie, klockorna skola klinga öfver mig,
lika tungt, som när du spelade nyss, och du skall gråta
öfverljudt, och jag skall hvarken höra dig eller kunna gifva
dig tröst.»
Han hade talat med en flämtande röst. Nu grepo hans
fingrar krampaktigt i bordskanten för att åter släppa den
med denna känsla af leda, som man med dödstanken i sinnet
erfar mot de döda tingen, dessa likgiltiga vittnen till ens
sorger, hvilka skola fortlefva sin tunga existens, långt sedan
de brustit i sär och förskingrats de tusen darrande atomer,
som samman bilda ett människolif.
»Otto, min älskade!»
Annie kände sitt hjärta svalla öfver af medkänsla. Hon
ville hviska i hans öra ord, bräddade af all den kärlek,
hennes väsen var mäktigt, ord med all en kvinnoömhets
läkedom, men hennes strupe snörde sig samman — hon kunde ej få
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
