Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Som Elia’s oljekruka har min kärlek varit, och jag
har skänkt dess rikedom med fulla händer... Och ändock
synes mig än allt som det var. Sorgen lika tung, nöden
lika hård, människolifvet lika grymt och uselt. Lazarus och
Magdalena bida olyckliga den dag i dag som alltid förr.
Och om framtiden också skulle ändras och en lyckligare
tid spira, är det väl värdt allt hvad jag sett och än skall
få se af blod och tårar...»
Hon strök öfver pannan med sin långa, knotiga hand,
teg ett ögonblick. Så rätade hon upp sig i sin fulla längd,
och i det hennes ögon glänste med all den stora extasens
längtan och tillförsikt, sade hon: »Och ändock måste det
vara saligare att gifva än att taga?»
Hon fick intet svar på sina ord, ty innan hon talat ut,
hade Scepsis åter försvunnit. Hon hade försvunnit och åter
blifvit den osynliga makt, som är den världskloka
likgiltighetens axelryckning gent emot de växlande dygnens skratt
och sorger och människoödenas pockande på lyckan, den
tviflets aldrig förstummande röst, som lockar därborta i
det svarta töcken, som omflyter den mänskliga kunskapens
fastland.
Men Caritas, som återfått sin böjda hållning af trött
bekymmer, gick långsamt vidare ner för gatan, vidare på
sin rastlösa kärleks tistelväg. Hennes långa, tärda gestalt
i hufvan och den slitna svarta kappan tecknade sig mot
snön, och do spetsiga skuldrorna skakade, när hon gick.
VII.
»Ja, Hessler börjar spela samma fatala roll för Inihoff,
som Karl den förstes hufvud för mr Dick i David
Copperfield ... I början tyckte jag det var originelt nog detta sätt
att i allt han skref inblanda Hessler, men nu går det icke
längre ... Detta stöter på förföljelsemani.»
Det var Stockholms-Postens redaktör, som sade dessa
ord, där han stod i sitt mottagningsrum på tidningsbyrån
och rökte sin cigarrett framför eftermiddagsbrasan,
samtalande med en af medarbetarne... Han var en högväxt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
