Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
annonseras Maria-Farina på stora skyltar, men sägnen säger,
att det blott är i en undangömd butik på en afsides plats,
man finner den enda riktiga, äkta 4,711.»
Så sutto de stilla, och sågo in i brasan, som falnade
efter hand. Eldskenet, som förut kastat en bred tunga
öfver golfvet, kröp samman på kakelugnsstenen och
smalnade till en blekröd gadd. Utanför fönstret föll snön
alltjämt, flinga vid flinga i tunga, hvita klasar.
Men Otto blef allt mer fåmäld och förströdd, ju mer
tiden för uppbrottet nalkades, och rysande såg Annie det
vanliga ängslade uttrycket lägga sig öfver hans ansikte.
»Nu måste jag gå», upprepade han flera gånger, men satt
dock kvar, hållande feberaktigt fast vid denna flyktiga stund
af ro och lycka. Brasan kolnade snart. Snön föll. Klockorna
i ett närbeläget kyrktorn slogo tunga åtta slag. Ottos hand
blef kall.
»Farväl», sade han och reste sig, »nu skall jag hem.»
»Du skall få ett sällskap», sade Annie. Hon hade
blifvit blekare; med darrande fingrar tog hon brefvet från
skrifbordet.
»Jag skall stoppa det i din rockficka . . . och när du
stiger in i ditt mörka rum, skall du taga upp det och kanske
känna dig mindre ensam.»
Hon följde honom ut i tamburen, och med konstlad
lekfullhet stack hon brefvet i hans ulster. Men i samma
ögonblick drog hon åter upp handen och tog fram revolvern.
»Jesus!» utropade hon, »hvad vill detta säga . . . Hvad
i guds namn skall du göra med den här!»
Hon gick rakt emot honom, tvang honom att se sig in
i ögonen, och där de stodo i den halfskumma entréen,
bristfälligt upplyst af en darrande gaslåga, stirrade de stelt,
nästan hatfullt på hvarandra.
»Gif hit den», sade så Otto, först lågt, doft, med sedan
halfskrikande i plötslig upphetsning. »Gif hit den. Jag
måste ha den. Har du då inte märkt, att Hessler förföljer
mig, vill anfalla mig? Eller vill du, att jag skall låta honom
slå ner mig som en hund?»
Annie vacklade mot väggen. Det svindlade för hennes
ögon, och hon pressade handen hårdt mot hjärtat. Så
förmådde hon behärska sig.
»Se här... Du vet, att du bär ansvaret för bådas vår
lycka.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
