Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den mest idoga beskäftighet. Människor gingo raskt, talade
fort, hastande som hade de alla tusentals ärenden och
ut-rättningar att bestyra. Det var en rörelse och en glädtighet,
ett stimm och en sträfsamhet, som lät det kännas förunderligt
pinsamt att ingenting hafva att uträtta och ingen att möta.
Lifvet tycktes med ens gömma så mycken mening och så
mycket intresse. Som ett väldigt vattendrag samlade det
alla krafter i sin mäktiga strömfåra. Otto ensam var
kastad på sidan om det hela, ett vinddrifvet vasstrå, slitet
af för att försvinna.
Åter lade sig ensamhetskänslan som ett isande band
kring hans hjärta. Men hvad hade han också därute
vimlet att göra? Hvarför hade han icke stannat därhemma
i sin ensamma vrå? Där hade han kunnat ligga i ro bakom
de nerfällda gardinerna och drömma bort de onda timmarna.
Men härute skulle hvirfveln brusa öfver honom. Sorlet
pinade hans nerver, och trängseln lade sig som en tyngd
på hans bröst. Till sist kände hela hans varelse en formlig
fysisk rädsla inför denna gatans aldrig sinande liflighet, en
art svindel som om han stått för nära ett bantåg. Han
smög sig allt närmare husväggarna. Så vandrade han
febersjuk gata upp och gata ner ända till dess middagstimmen
lockade honom in på en restaurant. Mekaniskt slog han
sig ner vid ett bord, och härinne i den kvalmiga luften slog
hans stämning plötsligt öfver i ett barns hjälplösa
sentimentalitet. Han erfor med ens ett oändligt medlidande
med sig själf. Han studerade matsedel och vinlista så
noggrant, som gällde det att med alla tänkbara medel
traktera denna stackars ensamma och förföljda Otto ImhofF.
Efter måltiden gick han så med cigarren i mun ut på kaféet
i det säkra hoppet att där träffa en vän, någon bekant,
detsamma hvilken, blott en som tryckte hans hand och
lyssnade på hans stämma. Så helt och hållet hade nu hans
misstänksamhet besegrats af den öfvergifnes behof att få
trygga sig till någon. Men hans hopp gäckades fullständigt.
Vårvädret hade gjort stamgästerna otrogna, lockande dem
ut från stadens damm och värme. Förgäfves spejade Otto
som en falk efter ett bekant ansikte. I alla dessa drickande
lag satt icke en, som han kände, icke ens någon af dessa
urspårade kafékunder, hvilka äro de ensammas sista tillflykt
och af hvilka man, när allt annat slår felt, kan för punsch
och konjak tillhandla sig en stunds uppmärksamhet, en
stunds sällskap.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
