Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fysionomier som voro Otto förhatliga, till motparternas och
seg-rarnes alla öfvermodiga ansikten, och dessa fientliga
anletsdrag stirrade emot honom med samma hånfulla blick,
begabbade honom med samma spotska mun och gäckade
honom med samma skadeglada stämma. Till sist smälte
hela denna kedja af förvandlingar samman till en enda syn,
som ej ville förflyktiga, en syn, lefvande och precis som en
vision. Det var en höstbild, som en gång glidit in i Ottos
själ utan att då ens väcka hans eftertanke, men som i dag
plötsligt steg upp ur minnet, stor och betydelsefull som en
symbol. Ett höstlandskap sprang fram midt i det skumma
tidningskontoret med sin klara septemberluft, sin stämning
af höst och svårmod i den vissnande skogen, där löfven
prunkade i brons och guld, medan syrsorna med sitt sorl
höllo grafmusik öfver sommarens sista rus med färger och
växtlighet. Men skogsensamhetens ro och högtid stördes
af envisa yxslag. Det var en gubbe som högg träd. Själf
var den gamle ledbruten och öfverårig, ryggen kutig,
ansiktet skrumpet som en mumies, dragen stela och förhårdnade,
men den vissna gubbhanden ägde ännu kraft och lust att
döda. Och den ena unga granen föll efter den andra, böjde
resigneradt kronan och sjönk så med ett stönande till marken,
men alla dessa unga träd, de voro Ottos fränder och vänner,
de unga, hvilka knäböjde för samma tankar som han och
lika innerligt som han gömde samma framtidshopp i sina
hjärtan, en hel ung generation med rättighet och möjlighet
att lefva, men som undertrycktes och dödades af det som
var visset och öfverårigt.
Denna syn trängde sig in i Ottos själ med dofva
klockslag förkunnande hans undergång. Han skulle falla också
han, och höstens vissna löf mylla till döds hela den
vårbrodd af unga drömmar, som grodde inom honom.
Dödsvissheten ringde tungt genom alla hans ådror. Bårtäcket
lyste svart för ögat. Därute på gatan gled solstrimman
undan för hans blick, lik ett djur, uppskrämdt ur sin hvila.
Den motstående husväggen tycktes närma sig allt mer
och mer och vilja falla öfver honom med sin massa.
För-gäfves sökte han resonera sig lugn — hans tanke ville icke
lyda honom. Den gled undan och försvann med en
vallmokrans kring pannan bland korsen på en gammal kyrkogård,
medan han själf satt fastnaglad därinne i butiken, bidande
sitt ödes fullkomning. Och åter hveno yxhuggen tungt
genom skogen. Bullret af fallande stammar blef doft som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
