Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men blodet sipprade fram mellan isbitarna och rann rödt
mot skjortkragen. Dragen voro präglade af smärtsam
öfver-raskning, som af förtviflan öfver ett förräderi, munnen
vidöppen, liksom i ett vildt begär att än en gång inandas
lifvets ljufliga och starka luft. De blå pupillerna lyste
med ett vilsekommet och inslumradt barns leende, halft i
förvirring och halft i frid. Intet spår af lif skälfde genom
kroppen. Blott på halsen ryckte det i en åder, en
blodström för sista gången frestande sitt vanda lopp.
Näsvingarna darrade svagt, insupande en okänd vällukt af
oändligt blid och sällsam sötma.
Den lille doktorns joviala ansikte förmörkades. Han
lyssnade på puls och hjärta — de hade slutat sitt
dagsverke, och ej en aldrig så tynad andning flöt fram mellan
de bleka läpparna.
»Det är döden», sade så doktorn med dämpad röst och
började stillatigande undersöka såret. Döden. Ordet låg
kvar och tonade i rummet, intill det för Hesslers öra ljöd
gällt som af en sträng som brister. Döden. Han ryste
till, såg skyggt mot chaiselonguen och började envist stirra
mot golfvet. Skuggan efter dödens mörka budskap föll kall
öfver de båda männen — det blef med ens så ljudlöst tyst
därinne, och denna intighetens tystnad brusade för hvar
sekund allt högre, fyllande hvarje vrå i rummet med skräck
och allvar. Men utifrån gatan sorlade alltjämt böljslagen
af stadens lif och färdsel, af tusende människoöden på
bråda, bekymmersamma vägar. I ett träd i Humlegården
begynte redan en liten fågel kvittra sin sommarsäsongs
glädtiga koloraturaria, och upp ifrån en gård i fjärran
trängde då och då en ton från ett gammalt, uttjänt positiv.
»Och herr Hessler har ingen aning om, hvem den stackars
gossen är?» började läkaren mycket lågmäldt.
»Jo visst! Sade jag inte det? Han har bott här i huset.
Otto Imhoff, journalisten.»
»Åh, samma en som som ni själf skrifvit...»
Hessler afbröt frågan med en nick. Det kändes så
förhatligt att kallas fiende till en död.
»Och han har inga släktingar?»
»Jo, fästmö, tror jag. Jag har åtminstone sett honom
gå med ett fruntimmer — med en ung dam», rättade han
med än en skygg blick mot Imhoif. »Men Gud vet hvar
hon finns.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
