Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Lyckan att uppfylla pligten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
Jag plägade först vredgas hvarje dag, derpå
hvarannan dag, så hvar tredje, slutligen hvar fjerde.
Men om du afhäållit dig från vrede i trettio dagar,
bringa då Gud ett tackoffer. Ty vanan börjar
först försvagas, och derpå förstöres den helt och
hållet. Då du kan säga: ’jag har icke
förtörnats i dag, icke heller i går eller någon af de
andra dagarne under två eller tre månader; men
jag var försigtig, då något upphetsande tilldrog
sig’, då kan du vara säker om, att du befinner
dig på den rätta vägen.»
»Den store mannen», säger EMERSON, »är den,
som midt i hopen af menniskor med fullkomlig
mildhet bevarar ensamhetens lugna ro.»
Och han framställer följande allegori. Den
unga dödliga inträder i firmamentets stora sal.
Gudarne sitta der, och han är ensam med dem.
De beskära honom sina gåfvor och välsignelser
och kalla honom till sina troner. Men mellan
honom och dem uppstå plötsligt sinnesvillornas
snöstormar. Han inbillar sig vara i en stor hop,
hvars föreskrifter han tror sig böra lyda. Den
yrande hopen drifves hit och dit och går ömsom
åt ett, ömsom åt ett annat håll. Hvad är han,
att han skulle kunna motstå? Han låter sig ryckas
med. Huru kan han tänka eller handla för sig
sjelf? Men molnen höja sig, och der sitta ännu
gudarne på sina troner; de allena med honom ensam.
Alla kunna vi, om vi vilja, trygga vår
sinnesfrid åt oss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
