Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Menniskans bestämmelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
177
Det finnes naturligtvis många lif, hvilkas
värde minskas i den mån ålderdomen nalkas, i
hvilka den ena fröjden efter den andra bleknar
och till och med de nöjen, som ännu återstå,
gradvis förlora sin smak; men andra lif åter
vinna i rikedom och i frid och långt mer än
hvad tiden beröfvat dem.
Ungdomens nöjen må öfverflöda af djerfhet,
snille och färgrikhet, men de hafva i bästa fall
en bismak af oro och jägtande; de kunna icke
hafva den fullhet och det djup, som åtfölja
ålderdomens tröstande betraktelser och äro bland
de rikaste belöningarna för ett sjelfuppoffrande lif.
Ty det förhåller sig med lifvets slut som
med dagen, då den lider mot aftonen; der kunna
finnas moln, men lika fullt kan aftonen, om
horizonten är klar, vara vacker. Gamla tider äro
rika på minnen.
»Lifvet är fyldt af
För fina fröjder för att räcka länge,
Men ännu bättre se’n de väl förgått.»
SWEDENBORG föreställer sig, att englarne i
himmelen ständigt i sin utveckling nalkas sin
ungdoms vår, så att de, hvilka lefvat längst, i sjelfva
verket äro de yngste; och hafva vi icke alla
haft vänner, hvilka tyckts motsvara denna idé,
hvilka i verkligheten — det vill säga i själen —
varit så oskuldsfulla som barn; om hvilka det
med större skäl än om KLEOPATRA kunnat sägas,
Lubbock, Lifvets fröjder. II. 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
