Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Menniskans bestämmelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
193
vi gå våra vägar —jag för att dö och I för att
lefva. Hvilketdera är det bästa, vet Gud allena.»
I »Salomos ordspråk» lofvas oss, att
»Den rättfärdiges själ är i Guds hand, och
der skall intet ondt vederfaras den.»
»I den ovises ögon synas de dö, och deras
bortgång betraktas som olycka;»
»Och deras bortgång från oss vara
fullständig undergång; men de äro i frid;»
»Ty ehuru de straffats i menniskors ögon,
är deras hopp fullt af odödlighet;»
»Och sedan de blifvit litet agade, skola de
blifva högeligen belönade; ty Gud har pröfvat dem
och funnit dem värdiga sin nåd.»
Och för visso, om i dödsstunden samvetet
är fridfullt, behöfver själen icke ängslas.
Framtiden är visserligen full af tvifvel, men också full
af hopp.
Om vi efter lifvets strider ingå i en hvila,
»Der oron stillas, mödan lisas»,
hvilken för mången trött själ skulle vara en
välkommen hamn, kunna vi äfven då säga:
»Du död! Hvar är din udd?»
»Du graf! Hvar är din seger?»
Om vi å andra sidan i ödmjuk, men fast
förtröstan på en allsmägtig och kärleksfull faders
god-Lubbock, Lifvets fräjder. HI. 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
