Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
Jag vände mig om. Hans röst lät trött, och i
hans blick läste åtminstone jag besvikenhet och
vemod.
Och så gjorde jag om intet alltsammans.
Jag gick rakt mot honom och smög mig av
fri vilja i hans famn.
— Elisabeth, jag visste ju det!
Jag vet inte, hur länge vi stod så, till slut
viskade han något i mitt öra, som gjorde mig
alldeles kall av en rädsla, den jag aldrig känt förr.
Och jag flydde min väg, innan han fick tid att
sansa sig, besinningslöst, med bultande pulsar.
Darrande som en galvanisk groda, gick jag
hemåt och tänkte:
— Vart skall det ta vägen ?
Och min själs öga såg honom i sin bil på väg
till något pokerparti och läste hans tankar: nu
behöver jag bara hålla ut litet så–-
Mitt i alltihop kunde jag inte låta bli att skratta
åt Eva sedan på kvällen. Hon gick som en
sömn-gångerska omkring i rummet, utan att märka mig,
utan att tänka på var hon var, eller vad hon gjorde.
— Eva! sade jag slutligen. Vakna!
Då for hon upp och såg på mig med ögon
som solar.
— Ska... ska jag häkta upp din klänning?
— Tack! sade jag darrande. Nej, men du skall
sif a här vid min säng och låta mig gråta i fem
minuter, för jag är så olycklig, och det är visst
bara en händelse, om det går väl för mig!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
