Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norrtullsligan - XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•N orrtullsligan
23
»Låt mig gå», sade jag utan energi.
»Det tror ni», sade han utan att röra en muskel.
»N u!»
Det låg så mycken säkerhet i tonen att det retade
mig, vilket ur vanlig moralsynpunkt blev min tillfälliga
räddning.
»Åja», sade jag. »Ännu så är det inte värt att vara
för säker.»
»Jag har från första stund varit säker på dig!» sade
han för att pigga upp mig.
Jag mindes ju, att han en gång sagt, att det var
roligt att se mig blixtrande ond, och därför skrattade
jag bara så förargligt som möjligt och ansträngde mig
för att resa upp mig. Men försök, den som kan, att
komma upp ur en låg skinnstol, när någon som är stark
sitter på karmen och inte ger en lov! »Jag får bruka
min tunga», tänkte jag, »men lipa gör jag inte förrän
ingenting annat hjälper.»
Och hela tiden visste jag, att utgången icke berodde
på honom, även om det skenbart såg ut som om han
behärskade situationen, utan på mig. Men mig var en
dåre och älskade honom.
Hur många gånger har jag inte sett tryckt den
stereotypa frasen: vill du bli min hustru? Jag har
åtskilliga gånger undrat, om den använts så mycket i
verkligheten, men nu kom den ändå fram, det vill säga
inte ordagrant, eftersom han avsiktligt lämnade ut
hustru.
Jag skakade på huvudet.
Det inverkade alls icke på honom.
»Varför det då?» sade han litet överlägset.
»Jag har bara ett litet, löjligt skäl», sade jag. »Ni
älskar mig inte.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
