Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Påsken på Sjöboda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Påsken på Sjöboda
133
ningen gjorde henne frisk och spänstig, och hon tänkte
med tillfredsställelse på att hennes järnvilja
genomdrivit diskning och varje saks ställande på sin plats
kvällen förut.
»Gud vare lov för hundåren», tänkte Mirjam, och
hon förhävde sig litet över de andra, som voro som
barn, vilka fyllde sina plikter därför att de voro order
och icke av eget beslut, glada, om de kunnat skolka
eller slarva, som om de spelade de stora ett puts
därmed, i stället för att de ställt till dumt för sig själva.
Det var sedan hon, den fattiga, den tidigt självständiga,
den mycket prövade kommit tillsammans med de rika
och bortskämda kusinerna, som hon börjat känna sig
utlärd i livet med sina sjutton år. Vad Göran angick,
informatorn, hade hon respekt för vad hon kallade
hans läshuvud, fast kanske inte tillräckligt, men för
övrigt var han ett barn, och hon föraktade honom en
liten smula för att han lät behandla sig som han gjorde
av henne.
Då hon var färdig i sin lilla blå cheviotklänning
med hushållsförkläde över, gick hon ut i förstugan för
att ta sina skor, som Ingår på skämt satt utom dörren
med sina egna och Vernas. Men de voro borta, och
när hon lyssnade neråt trappan, hörde hon någon
borsta där nere i köket. Hon störtade ner — där stod
Göran, Nietzscheanen, varm och nersmord, spottade i
blanksmörjeburken och gnodde med vänster hand.
»God morgon», sade Mirjam enkelt, »tack skall
du ha.»
Göran såg flyktigt upp.
»Jag försökte också tända i spisen, men det lyckades
inte.»
»Vi skall hjälpas åt», sade Mirjam rörd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
