Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Påsken på Sjöboda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Påsken på Sjöboda
137
hela mitt liv, fast jag är född till lantbo. Men vad det
angår, jag kunde ta ett par elever.»
Göran drog inte ens på mun åt att hon tänkte ta
elever, innan hon kunde något själv.
»Jag tror jag skulle trivas utmärkt här också», sade
han. »Det skulle gå bra att läsa och tänka.»
Det var strax före högmässan påskdagen.
Vid kyrkporten väntade Mirjam på Bertil och Verna,
som kommo åkande.
»Glöm inte att ge Vega mat», sade hon, i det hon på
starka armar lyfte Verna ur vagnen och plockade av
henne pälsen. De gingo in i sockenstugan, som var full
av folk. Några små svartklädda, bleka flickor, med
vita hattar, handskar och stugfönsterblommor i
skärpen stodo i klunga vid fönstret, och runt om dem
kretsade deras äldre kvinnliga anförvanter, ströko efter
kjolarna, rättade på hattarna och viskade förmaningar
var till sin.
»Konfirmation», sade Mirjam, »då blir det långt.»
»Nej, de läste sig fram i söndags, i dag är det
nattvardsgång, fröken», förklarade trädgårdsmästarfrun.
I detsamma stack ett spetsigt, kaffebrunt ansikte i
kapotthatt in genom dörren. Det var den yngsta av
prästgårdsfröknarna, tant Alma: »Kom nu kära
flickor», sade hon, »det ringer samman.»
De slogo sig ner i koret och sjöngo ingångspsalmen.
Ingår såg noga på flickorna, när prästen kom för
altaret, Mirjam spärrade upp ögonen och hade känt igen
reskamraten. Men Verna rodnade djupt. Ingår lade
märke till att hon därefter icke lämnade den unge
mannen med blickarna ett ögonblick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
