Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Påsken på Sjöboda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
Elin II’ä ff ner
»O ja», sade hon, »och så skulle jag be pappa, att
han gav Mirjam Sjöboda och en ko.»
»Ingen kan väl neka er något», sade han.
De andra kommo tillbaka med blåsippor, blåa små
stjärnor inne bland kopparröda och koppargröna blad.
Solens sista strålar hade ingen värme att ge och allting
såg så torrt och kallt ut under den kalla himlen. Löven
rasslade, när de virvlade ner för den bruna backen,
borta i diket, som var täckt av likblå löv på bottnen,
började kölden strimma vattnet med pilar av is.
»Titta nu så grant!»
Det var det sista solnedgångsskenet över
prästgårdens röda gavel bland träden.
»Ja. i naturen», sade Bertil, »är det vackert, hur
enkelt det är.»
Bertil kom med en gädda, tagen ur homman nere
i viken. Det var en isgädda, svart på ryggen med gula
strimmor och isgrön neråt buken. Stygg såg hon ut
och krängde och kastade för att komma loss.
»Nu får vi fiskrätt åt prästen», sade Mirjam, som
stod i köket. Hon dövade gäddan med ett litet slag
och gav sig till att skära upp den levande som den var:
ty slår man sönder den kan det komma galla i köttet.
Ingen kunde åse operationen mer än Bertil.
»Tycker du inte de är sjåpiga?» frågade han.
Mirjam vände sig om efter dem med ett litet
överlägset leende.
»De är väl som alla rika människors barn», sade hon.
»Ja, men jag är ju också rika människors barn»,
invände han naivt.
»Du har inte fått nerver än», svarade hon med en
kamratlik nick, som gjorde honom mycket stolt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
