Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den skönaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
Elin. Wägner
varit så angenäm. Visserligen hade apelsinen varit
tämligen torr, men predikan på förmiddagen hade i
stället varit saftig, och det kunde komma regniga
söndagar då man kunde vilja traktera frun mitt emot för
den sparade slanten. Beslutet med dess bindande
motivering avslöt en liten strid i hennes själ, och frid
lägrade sig över hennes intagande, milda lilla ansikte.
Herre Gud, sade hon för sig själv, det var här vi
satt, han och jag, på dagen för jämnt femtio år sedan.
Mor och far spatserade förbi på gången, och mor
spände upp parasollen åt vår sida, ack, herre Gud — —
I detta ögonblick stannade en ung man framför
fröken Hoppe med hatten i hand. Hon flög till och
en sky purprade hennes kinder. Såg hon syner från
gångna dar?
»Alin herre?» sade hon och rätade på sig litet.
»Min fru», svarade den unge mannen ytterst hövligt,
»ta inte illa upp, men mitt namn är Landsberg, och
jag har en bön till er. Det är så», fortfor han, »att
jag och mina kamrater», han pekade på fyra andra
unga män, på något avstånd, dem fröken Hoppe först
nu upptäckte, »vi äro prisdomare i en liten
skönhets-tävlan, som vi roat oss med att anordna här ute vid
Nacka.»
»Så intressant», sade fröken Hoppe artigt, »men
varmed kan jag stå till tjänst?»
»Genom att ta emot priset», svarade Landsberg med
en bugning. »Vi är alla ense om att ni, att frun är den
vackraste damen här ute. Nej, men seså, seså, bli för
all del inte rädd eller ledsen, vi menar allvar, bur kan
ni tro något annat?»
De små händerna lyftes som ett skydd för ansiktet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
