Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ålderdomens bänk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192
Elin. Wägner
gamla gummor, som icke fingo dö, och lutade sig mot
stora, ståtliga stenhus, vilka de knappast räckte till
midjan. Men när jag kom längre fram, sköt en
stäng-selomgärdad park ned till trottoaren, och höga grindar
ledde in till en stor, ålderdomlig byggnad bakom
träden, men det var icke ett slott, det var en inrättning.
Därutanför, nedanför kullen, stod en bänk, och jag
slog mig ned för att se över staden eller för att
fundera, som man gör i ungdomen.
Då hörde jag en käpp stöta mot marken, och ned
från inrättningen kom en gumma, krokig och med
smala ben under den alltför korta kjolen. När hon
hann fram till bänken och såg på mig litet hjälplöst,
nickade jag nådigt uppmuntrande, men jag kände hur
blodet sköt upp i ansiktet då hon, åldringen svarade
med en djup, sorglustig nigning:
»O», sade jag, »för all del,» men hon hörde icke,
och där sutto vi på var sin kant av bänken. Snart hade
hon glömt mig, och jag kunde se på henne mera
noggrant. Det var ett ganska obestämt ansikte ännu i
åldern, såsom dens ansikte som levat mest på måfå och
låtit dagarna glida genom händerna som de bäst gitte.
Nu kom en annan, men hennes käpp hade ett annat
ljud, och nu var det jag som neg för den stränga
profilen och den raka gamla nacken.
»Känner mamsell den där?» sade hon högt och
visade på mig.
»Nej», viskade mamsell.
Men jag hade ingen lust att gå.
»Förlåt», sade jag högt, »jag var så trött och så
satte jag mig här.»
Gumman med den raka nacken vände på huvudet
och såg mig rakt i ansiktet med en ond blick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
