Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Felbermans dövstumma piga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200
Elin. Wägner
Diana blev röd. Hon mindes när turen varit hos
hennes herrskap, hur hon stått där och inte kunnat
bjuda flickorna så mycke som på ett glas vin, allt var
slut långt innan det kom ut från bordet.
»Jag vet inte att Lina svalt just, där hon var i byk
sist», svarade hon, »tack snälla Augusta, jag är väl inte
uthungrad heller.»
»Nästa gång blir det väl er tur att ha
sjömansföreningen», sade Lina envist.
»Ja, då blir det nog Lina, som får hjälpa frun och
inte jag», svarade Diana kort.
»Jag tackar», sade Lina och neg hånfullt. »Stå och
se hur hon räknar äggen på fingrarna och fuskar i
beskrivningarna och bli skickad i butikerna efter
sekunda varor — och sedan inte få något hem med sig,
såna ställen är inte för mig.»
Lina, som hade ett felsteg att försörja, hade lyckats
att göra sin hårda lott som hjälpgumma något
drägligare genom att använda sig av den bittra fiendskapen
mellan de två klasser av kvinnor, med vilka hon kom i
beröring. Hon talade alltid illa om jungfrurna för
deras matmödrar, för dessa en söt och ljuvlig lukt,
men herrskaperna avslöjade hon inför jungfrurna med
en grovkornig och cynisk humor, som de aldrig
tröttnade att lyssna till. I femton år hade hon gått i hjälp,
och alla familjernas skavanker och hemliga och
ömtåliga sorger dem lärde hon ut till nytillträdande
jungfrur på platsen för en kopp kaffe, ett stekben och en
limpa från sista baket.
Nelly öppnade nu dörren, varvid ett livligt och
upprört sorl hördes från våningen.
»Vad tror ni de talar om nu?» viskade hon.
»Om oss», svarade Diana enkelt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
