Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Felbermans dövstumma piga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202
Elin. Wägner
Ett och annat trängde bort till dem av
överläggningarna, och Diana hörde fru Felberman säga: »Man
gör verkligen en god gärning genom att ta sig an de
dövstumma stackarna som Herren prövat så hårt.»
»Ja, och så sig själv en tjänst också», tillade den
mera uppriktiga majorskan.
Diana och Maja knuffade varandra, de tordes
ingenting säga, ty borgmästarinnans son, som var med
för att ledsaga hem sin mamma, släppte icke de två
nätta flickorna med blicken.
Fru Felberman iakttog inför Diana en lika värdig
tystnad angående sina planer som Diana behöll i fråga
om sina egna. Men följande dags förmiddag, då frun
gått till dövstumskolan för att höra sig för, packade
Diana stilla ihop sina ägodelar i den spånkoffert, som
var hennes enda bohag, och när frun kom hem strax
före middagstid var Diana borta, spisen var svart och
kall och en hemsk och beklämmande ordning rådde i
köket. Mitt på bordet låg en lapp med följande
hälsning :
»Jag skall väl inte vara den första till o bli uppsagd
här i huset. Hjärtlig Lyckönskan till den dövstumma,
nu skall väl frun kunna få ha sista ordet.
Vänligen Diana Persso n.»
Fru Felberman var inte ovan vid situationen, som
upprepats flera gånger under hennes n-åriga
äktenskap. Men om hon annars brukade med förbittring
känna sig som den slagna parten, var hon i dag
segraren och ställde sig med glättigt mod att skala potatis.
»När jag sa åt min flicka att hon måste lämna oss
den första», telefonerade fru Felberman till
dövrektorns fru, »så blev hon ledsen och ville gå genast, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
