- Project Runeberg -  Norrtullsligan och andra berättelser /
210

(1930) [MARC] Author: Elin Wägner
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nini - I. Porten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

210

Elin. Wägner

Blev det en stunds paus, drog man sig tillbaka i en
liten skrubb innanför affären, där kokade man kaffe
på spritkök och talade om kunderna, mest om dem
som kommo sent om kvällarna med klirr och fras och
parfymer och hade färgat hår. Man talade även litet
om sig själv och hur trött man var, någon gång om
sitt liv utanför yrket, om fästmän och älskare.

Då teg alltid Nini. Hon hade för ett år sedan rest
från en liten hjärteaffär 25 km. från Stockholm,
emedan den planerade svärfaderns svartsjuka var
livsfarlig, och sedan hade hon ej givit sig i någon
ny. O, det kunde sticka till i bröstet på henne, då det
strax före stängningsdags, när änkefrun gått, började
ringa i telefon och hon såg de andra flickorna hoppa
till och kappas om luren. Medan hon skötte sitt och
smålog mot sin kund brukade hon hålla andan för att
om möjligt uppfånga det lågmälda, knappa samtalet:

»Ja, jag hör de. — Jo, jag är strax färdig! -— Det
blir nog lagom, om du går om två minuter! — Nej,
regnar det? Då tar du paraply då? — Adjö så
länge.»

Många kvälla: stod hon ensam kvar vid fönstret och
såg hur kamraterna försvunno med den väntande
beundraren nedåt gatan.

Kom det någon sen kamning, blev det naturligtvis i
stället alltid hennes del, och det hände ofta att klockan
gled över halv tio innan hon kammat den sista kokotten
till kampanjen och fick släcka och stänga. Sedan hade
hon en lång, lång väg till ett av de bortersta husen
vid Frejgatan, en väg hon tillryggalade med andfådd
fart och ängsliga ögon på alla urtavlor inom räckhåll.
Ty hennes stora fasa var tioslaget, och med en rysning
hörde hon ofta klockorna förkunna över staden den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:21:45 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/liganoab/0210.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free