Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Speciedalern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var väl inte så lätt för Maja Lisa att där nere i Svartsjö få
bud till Henriksberg.
Återigen blev prästdottern så rörd, att hon knappt kunde
svara. Men moster lät henne inte komma i gråt, utan började
i stället fråga ut henne om Lövdala. Hon talade inte om
styvmodern eller om något tråkigt, utan bara om sådant,
som hon inte kunde bli ledsen för. Hur var det med
mormor? Hade hon det lika fint på brygghuskammarn, som hon
brukade? Och hur var det med Gammal-Bengta i
drängstugan? Hade hon det lika smutsigt som förr? Och bodde
kattugglan kvar på vinden? Och satt trasten i grantoppen
borta vid Vilarsten och spelade om vårkvällarna? Och
fanns det liljekonvaljer i björkhagen bakom trädgården nu
om årena? Och stod den gamla stolpboden kvar än? Och
var den nya prästgårdsbyggningen, som Maja Lisas far hade
satt upp, alldeles lik den gamla? Och hade de fårena ännu
i det gamla, mörka fårhuset?
Prästdottern låg där rätt förvånad och hörde på. Det var
ingenting, som moster inte kom ihåg att fråga om.
Till sist talade hon litet om sig själv.
— Jag ska säga dig, att första tiden jag var gift, gick
jag hem till Lövdala, så ofta jag kunde. Jag såg, att folket
här i Svanskog inte tyckte om det, men jag gick ändå, för
jag längtade. Jag hade svårt att trivas då i början. Det var
inte så lätt för mig, ska du veta. Jag hade en svärmor, som
var mot mig, som din styvmor är mot dig. Det var en annan
också, som var rätt sträng och hård. Vi var inte så goda
vänner, som vi har blivit sen, och det var det, som var det
värsta.
Men så märkte jag ju, att för var gång jag kom till
Lövdala, blev det svårare för mig att vända om hit tillbaka.
Och till sist fick jag lov att gå till rätta med mig själv och
fråga mig hur jag ville ha det. Det var detta stället, som
jag hade valt till mitt hem, och här måste jag leva, och det
var väl dumt av mig att förnöta livet med att längta efter
det, som jag hade lämnat. Jag tog mitt beslut: jag skulle
aldrig mer gå till Lövdala, och jag skulle inte ha något
att göra med Lövdalafolket heller. Jag ville alldeles komma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
