Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finnprästen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ja, så säger du nu, men bara den rätte kommer, frågar
du varken efter gård eller socken.
Moster talade så allvarligt, att Maja Lisa måste än en
gång vända sig mot fönstret och se ut. Verkeligen var inte
prästen mycket vacker med sin ståtliga figur och sina
blixtrande, blå ögon. Han hade en hög, glad röst, som hördes
ända in. Gästgivarn stod och hörde på honom med en belåten
min, och från stall och loge skyndade hans drängar fram
för att spänna från hästen.
— Se, hur de kommer från alla håll! Det märks, att det
är Finnerudsprästen, som är ute. Honom tycker alla om. Vi
ska väl tro, att han inte far genast, utan stannar en stund,
så att du får tala ett par ord med honom.
Moster hade knappt sagt detta, förrän dörrn gick upp och
prästen kom in till dem.
Redan då han stod på tröskeln, ropade han, att gästgivarn
hade bett honom gå in i den fina saln, men inte ville han
sitta där ensam. Mor Margreta hade väl ingenting emot,
att han kom in till henne i storstugan? Han fick kanske
vänta rätt länge i gästgivargården. Hans bror, förvaltarn på
Henriksberg, hade stämt möte med honom här, men han
var inte kommen. Visste inte vad som stod på, hade fått
budet med en skidlöpare sent i natt och rest hemifrån tidigt
i morse. Bruksförvaltarn borde egentligen ha varit här före
honom.
Ordena kom som en ström. Moster gick emot honom för
att hälsa, och Maja Lisa tänkte, att hon var visst likaså
glad åt honom som karlarna där ute. Äntligen fick moster
ordet för att säga honom, att han kunde sitta i storstugan,
så länge han ville. Det blev inte många gånger till nu, som
han kom den vägen fram. Hon fick lov att lyckönska honom
till det stora gället, som han skulle ta emot, fast det blev
en saknad för henne att inte mer få se honom.
Han gjorde en otålig rörelse.
— Jag vet inte hur jag ska göra, mor Margreta. Jag tror
jag får avsäga mig alltihop. Men vad tus... Nej, jag ska
väl inte svära, jag, som är präst!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
