Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En vårkväll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i sinnet, att det skulle bli hon, som det året kom hem med
den första vitsippan.
Prästdottern, hon gick där som en gammal, gammal
människa och var inte det minsta ivrig att leta efter vårblommor.
Litet längre bort hade lilljänta en god vän, som hon aldrig
försummade att hälsa på. Det var kattugglan, som bodde
i den stora, ihåliga björken, det största trädet på hela
Lövdala. Lilljänta tog en träpinne och stack in i boet till
kattugglan, och fågeln sträckte fram en fot och försökte att
skjuta undan pinnen. Lilljänta fick aldrig se något mer av
ugglan än de stora klorna. Det visste prästdottern väl, för
hon hade också stått och retats med kattugglan i sin tid.
Nu kunde hon inte förstå, att det hade varit något nöjsamt
i detta.
Så snart som de hade gått förbi kattugglebjörken, kom
lilljänta springande, och nu visste prästdottern, att tösen
inte skulle överge henne på en stund. För nu hade de att
gå förbi den gamla mossiga stengärdsgården, där det inte
var fritt för spöken. Ack, prästdottern längtade tillbaka till
den tiden, då också hon var rädd för den hemska, huvudlösa
prästen, som man kunde komma i möte med just här vid
stenmuren.
Det var uppförsbacke, och prästdottern märkte, att hon
inte kom framåt fortare än en snigel. Hon trodde, att hon
aldrig skulle nå till toppen.
Längre än till backens slut brukade hon aldrig gå. Där
uppe låg, tätt vid vägkanten, ett stort stenblock, som kallades
Vilarstenen, och på den satte hon sig en stund. På
framsidan av blocket var en liten sittplats uthuggen, så pass stor,
att hon och lilljänta med nöd kunde få plats där.
Prästdottern slöt igen ögona och kände sig så trött, att hon inte
förmådde säga ett ord. Lilljänta höll sig också stilla. En
gång såg prästdottern upp, därför att hon trodde, att tösen
hade gett sig av på någon ny utflykt. Men hon satt kvar och
strök sakta med handen över en flik av prästdotterns
klänning, som hade blivit liggande i hennes knä.
Det var allt så bedrövligt för prästdottern, för henne, som
skulle ha tagit Lövdala och hela socknen i arv. Hon tyckte,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
