Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hemmet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag bättre. Hon vill ha mig ensam, förstår du. Du får ge
mig fri!
— Käre, sa hon, hur kan jag ge dig fri? Jag har ingen
annan än dig. Om det vore en levande, som hade rättigheter
över dig, kunde det väl så vara. Men inte vet jag varför
jag skulle avstå dig till en död.
Det måtte ha varit något i hennes röst, som rörde honom.
Han såg upp till henne, och det mörka och förfärande vek
därvid bort ur hans ansikte. Han stod ännu med fiol och
stråke i hand. Nu tyckte han väl, att det besvärade honom att
längre hålla dem, men inte heller ville han lägga dem ifrån
sig på marken, utan han räckte dem till Maja Lisa. Hon tog
tyst emot dem och la dem på ett bord inne i kammarn.
När hon kom tillbaka fram till fönstret, grep han efter
båda hennes händer. Han tryckte dem mot sin panna och
höll dem stilla så en stund, liksom för att hon skulle känna
hur heta och förvirrade tankarna gick fram därinnanför.
Sedan började han tala med oändligt sorgsen röst och med
många avbrott, men ändå så, att hon nu åter kunde känna
igen honom.
— Nej, du får inte tro, Maja Lisa, att jag menar det så,
som jag nyss sa! Det är ju alls inte för min egen skull, som
jag ber dig, att du ska ge mig fri. Jag kan inte vara så
samvetslös, att jag drar in dig i min olycka. Nu har du sett
hurudan jag är, då mjältsjukan griper mig. Inte kan du
mer önska att bli förenad med mig?
Han tystnade som för att få svar, men hon var så bedrövad
och förskräckt, att hon ingenting visste att säga, och han
fortsatte:
— Jag vet ju så väl hur du har det, och jag hade hellre
än allt annat velat stå vid din sida nu, då du har mistat din
far. Men du måste besinna, att allt svårt, som du får lida
av din styvmor, är inte att förlikna vid det elände, som
väntar dig, om du blir bunden vid mig. Jag är tvungen att
bekänna det för dig. Det kan komma sådan mjältsjuka över
mig, att jag inte kan stanna hemma, utan vandrar bort
i ödemarken och går omkring där i veckor utan att se en
människa. Och ibland kastar jag mig ut i det vildaste liv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
