Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En julafton i fjärran västern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gossen, som följt med henne ut, gömde sig äfven
nu försiktigt bakom systern, men stack emellanåt
fram hufvudet och kastade en snabb, misstänksam
blick på den främmande. Pastorn hade just börjat
inleda ett försök till närmare bekantskap med den
lille, då två större gossar kommo in i rummet och
vid hans åsyn tvärstannade strax innanför dörren.
Den yngres ena kind var mycket röd, och han
makade sig inåt vrån, som om han haft ondt
samvete.
»Se så, Herman, hvad ha ni nu haft för er
igen», frågade Greta, som emellertid återtagit sitt
arbete.
»Han retade Karo igen», svarade den äldre
af bröderna ifrigt, »och så kom far och gaf honom
ett par örfilar.»
»Men Herman, hvarför skall du göra så, när
far har förbjudit dig», sade flickan förebrående.
Den lille missdådaren svarade ej, men hans
kind blef om möjligt ännu rödare, och tårarna,
som han förut modigt hållit tillbaka, bröto nu
oemotståndligt fram.
Pastorn kände sig underlig till mods. Allra
helst skulle han velat trycka gossen till sitt hjärta,
ty det var ju dennes barnsliga odygd, som i Guds
hand blifvit medlet för hans räddning från en
säker död. Den äldre brodern väckte honom i
detsamma ur hans tankar genom utropet: »Se, en
häst! Ser du, Greta, där komma far och Will
med en främmande häst.»
I detta ögonblick glömde Herman sitt
bekymmer och rusade fram till fönstret. Där kommo
de verkligen med Lena och mera släpade än ledde
det stackars djuret till stallet. Wollmer skyndade ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
