Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tjugonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TJUGONDE KAPITLET.
Äter sinade floden av Stora husets gäster ut, och
under mer än en lunch och middag sutto endast Paula
och de båda herrarna vid bordet. Sådana kvällar,
medan Graham och Dick pratade en timme innan
de gingo till sängs, spelade Paula ej längre
känslofulla saker för sig själv på pianot, utan satt
tillsammans med dem och broderade och hörde på
samtalet.
Bägge männen hade mycket gemensamt, hade levat
sitt liv på ungefär samma sätt och betraktade livet
från samma synpunkt. Deras filosofi var snarare kärv
än sentimental, och bägge voro realister. Paula vande
sig att kalla dem för ett par »kraftkarlar.»
»Ja», sade hon skrattande till dem, »jag förstår er
hållning. Ni ä’ segrare, båda två. Fysiskt taget,
menar jag. Ni ä’ friska. Ni ä’ uthålliga. Ni kunna
stå ut med åtskilligt. Ni ha hållit er vid liv där mindre
motståndskraftiga skulle ha dukat under. Ni gå
igenom afrikanska febrar och begrava edra kamrater.
En stackars gosse får lunginflammation vid Cripple
Creek och kölar av innan ni hinna få honom ner till
hamnstaden. Varför fingo inte ni lunginflammation?
Var det för att ni hade bättre förtjänat att slippa
undan? För att ni hade levat dygdigare? För att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 15:22:18 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/lilladamen/0239.html
