- Project Runeberg -  Den lilla damen i det stora huset /
325

(1920) [MARC] Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjuguåttonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Den var rund och så liten att den ej gav något
kyligt intryck av rymlighet. Stora huset var av solid
betong, men här härskade den finaste marmor.
Ar-kadernas bågar voro av strimmig vit marmor lagom
omslingrad av späd grönska för att förekomma för
skarpa ljusreflexer. Blekskära rosor virade sig
omkring pelarna och täckte det låga platta tak dessa
uppburo, och i stället för grinande »kattoxar» såg
man där humoristiska och muntra Puckansikten. Dick
vandrade på arkadernas rosenröda marmorgolv och
lät platsens skönhet långsamt strömma in i sin själ
och dämpa dess dysterhet.

Sagopations hjärtpunkt var fontänen, som bestod av
tre olika höga, grunda skålar av vit pärlemorskimrande
marmor. Över dessa skålar lekte och rasade några
p u 11 i i kroppsstorlek, skulpterade i ljusröd marmor
av mästarehand. Några tittade över kanten ner i den
lägre skålen, en räckte begärligt armarna efter en
guldfisk, en låg på rygg och skrattade, en annan stod
med skrevande knubbiga ben och sträckte sig, andra
sutto på marken bland de vita och skära slingerrosorna,
men alla hörde till fontänen. Marmorns färg var så
naturlig och skulptören hade varit så
verklighetstrogen att det hela verkade levande. Det var inga
keruber, det var levande, varma små människobarn.

Dick betraktade länge och med välbehag de rosiga
småttingarna, slutade sin cigarrett och höll den
slocknad kvar i handen. Det var just vad hon hade
behövt, tänkte han — babies, barn. Det hade varit
hennes passion. Om hon fått sin dröm förverkligad.. .
Han suckade och kom sedan på en ny idé: han såg
bort till hennes favoritplats, säker på att han ej skulle

325

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:22:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lilladamen/0333.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free