- Project Runeberg -  Den lilla damen i det stora huset /
330

(1920) [MARC] Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjuguåttonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

I arbetsrummet stannade hon framför bokhyllan,
lutade sig med slutna ögon mot bokryggarna och
tryckte kinden däremot. Å, Dick, Dick — hennes tanke
bleknade bort i en dyster stämning och dog
emedan hon ej vågade tänka den till slut.

Skrivbordet var så typiskt för Dick. Ingen oreda.
Ingenting som påminde om arbete utom
ståltrådskorgen med maskinskrivna brev som väntade på
underskrift och en packe av de gula pappersark där
hans sekreterare skrev av de från Eldorado
intelefonerade telegrammen. Hon ögnade liknöjt igenom de
första raderna i det översta och råkade på ett
meddelande som överraskade och intresserade henne. Hon
läste mera, med rynkade ögonbryn, tog ett telegram
till, och där fick hon bekräftelse. Jeremy Braxton
var död — den godmodige, vänlige jätten Jeremy
Braxton. En mexikansk pöbel av berusade
jordarbetare hade dödat honom i bergstrakten, medan han
försökt undkomma från Harvest till Arizona.
Telegrammet var två dagar gammalt. Dick hade vetat
det i två dagar, men inte velat göra henne ledsen.
Och det betydde mer än så. Det betydde
penningförluster. Det betydde att affärsställningen vid
Har-vestgruvoma var mycket försämrad. Det var så likt Dick.

Jeremy var död. Rummet kändes plötsligt kallt.
Hon ryste. Sådant var livet — döden står där alltid
och väntar. Och hennes egen namnlösa skräck kom
åter över henne. Domen låg framför henne. Dom —
för vem? Det försökte hon ej gissa. Nog av, domen
skulle komma. Hennes sinne var tungt därav, hela det
fridfulla rummet var tungt därav, medan hon
långsamt gick sina färde.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:22:18 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lilladamen/0338.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free