Astronomi ASTRONOMI • Kort historik ca 3000 f.Kr. Babylonisk astrologi. Observationer av förmörkelser m.m. utförs i Kina o. Mesopotamien. ca 280 f.Kr. Aristarchos hävdar att jorden rör sig runt solen. ca 220 f.Kr. Eratosthenes uppmäter jordens storlek. ca 130 f.Kr. Hipparchos upprättar den första stjärnkatalogen, upptäcker precessionen (vårdagjämnings-punktens rörelse längs himmels-ekvatom). ca 150 Ptolemaios framlägger i Almagest teorin om den geocentriska världsbilden (jorden centrum i universum), omfattad fram till 1600-1. 1543 Kopemikus framlägger teorin om den heliocentriska världsbilden (solen centrum i universum). Världsalltet antas fortfarande vara begränsat av fixstjämesfären. 1576-96. Tycho Brahe utför på Uranien-borg o. Stjämeborg på Ven obser-vationsserier av stor noggrannhet. 1609 o. 1619. Kepler framlägger sina tre lagar för planeternas rörelser. 1610 Galilei tar den nyuppfunna kikaren i bruk o. upptäcker bl.a. fyra av Jupiters månar. 1672 Newton konstruerar det första spegelteleskopet. 1675 Greenwichobservatoriet grundas av J. Flamsteed. 1676 O. Römer upptäcker ljusets hastighet. 1687 Newtons Princlpia utkommer. Himlakropparnas rörelser förklaras med den allmänna gravitationslagen. 1705 E. Halley beräknar enligt Newtons principer banan för en periodisk komet (Halleys komet). 1747 J. Bradley upptäcker nutationen (»vaggningar» i jordaxelns rörelse). 1781 W. Herschel upptäcker Uranus. 1804 W. Herschel visar att dubbelstjärnor är fysiskt samhörande o. att deras rörelse sker enligt Newtons lag. 1838 F. W. Bessel utför den första säkra avståndsbestämningen för en fix-stjäma (61 Cygni, 88 bilj. km). 1846 J. C. Adams o. U. J. Leverrier förutsäger teoretiskt Neptunus’ existens o. dess position. Förutsägelsen verifieras teleskopiskt av J. G. Galle. 1850 Fotografin börjar användas inom astronomin. 1859 G. R. Kirchhoff o. R. Bunsen utvecklar spektralanalysen. 1905 Mount Wilson-observatoriet upprättas (spegelteleskop med 2,5 m öppning). Einstein framlägger den speciella relativitetsteorin. 1914 W. S. Adams utarbetar metoder att bestämma stjärnornas avstånd spektroskopiskt. 1916 Einstein framlägger den allmänna relativitetsteorin. 1918 H. Shapley bestämmer Vintergatans dimensioner. 1924 E. Hubble påvisar otvetydigt att många nebulosor är avlägsna stjärnsystem, galaxer. 1926 B. Lindblad o. J. H. Oort framlägger teorin för Vintergatans rotation. 1929 E. Hubble fastställer galaxernas rödförskjutning (universums expansion). 1930 C. Tombaugh upptäcker planeten Pluto. 1938 H. Bethe o. C. von Weizsäcker klarlägger stjärnornas energialstring. 1949 Haleteleskopet (öppning 5 m) tas i bruk vid Palomar-observatoriet. 1951 Radioastronomin påvisar bl.a. Vintergatans spiralstruktur. 1952 W. Baade reviderar den kosmiska avståndsskalan (alla avstånd utanför Vintergatan minst dubbelt så stora som man förr trott). 1957 Den första artificiella jordsatelliten. Sputnik I, sändes upp av ryssarna. 1959 Månens baksida fotograferas med ryssarnas Lunik III. ASTRONOMI • Solen och planeterna [-Medelavstånd-] {+Medelav- stånd+} fråi solen, milj, km a Omloppstid kring solen, år Diameter (jorden =1) Vikt (jorden = 1) Täthet (jor-den=l) Rotationstid (planetdygn) i dagar, timmar o. min. [-Planeternas-] {+Plane- ternas+} månar Solen ... 109 333 000 0,26 25 d. Merkurius 58 0,24 0,4 0,04 0,8 88 d. (?) — Venus ... 108 0,62 1 0,8 0,9 15-30 d. — Jorden.... .. 150 1 1 1 1 23 t. 56 m. 1 Mars ... 228 1.9 0,5 0,1 0,7 24 t. 37 m. 2 [-Småplaneterna*-] {+Småpla- neterna*+} från 190 till 870 från 1,5 till 14 <0,1 — — — Jupiter.... .. 778 11.9 11 318 0,2 9 t. 50 m. 12 Satumus.. ... 1420 29,5 9 95 0,1 10 t. 14 m. 9 Uranus ... ... 2870 84 4 15 0,2 10 t. 40 m. 5 Neptunus • .. 4490 165 4 17 0,3 15 t. 50 m. 2 Pluto .. 5910 248 0,5 ? ? 6 d. 10 t. — * Ca 1600 är kända. 41