Astro- - Astronomi ASTRONOMI ■ Kort historik ca 3000 f.Kr. Babylonisk astrologi. Observationer av förmörkelser m.m. utförs i Kina o. Mesopotamien. ca 280 f.Kr. Aristarchos hävdar att jorden rör sig runt solen. ca 220 f.Kr. Eratosthenes uppmäter jordens storlek. ca 130 f.Kr. Hipparchos upprättar den första st järnkatalogen, upptäcker precessionen (vårdag-jämningspunktens rörelse längs himmelsekvatorn). ca 150 Ptolemaios framlägger i Almagest teorin om den geocentriska världsbilden (jorden centrum i universum), omfattad fram till 1600-t. 1543 Kopernikus framlägger teorin om den helio-centriska världsbilden (solen centrum i universum). Världsalltet antas fortfarande vara begränsat av fixstjärnesfären. 1576-96 Tycho Brahe utför på Uranienborg o. Stjärneborg på Ven observationsserier av stor noggrannhet. 1609 o. 1619 Kepler framlägger sina tre lagar för planeternas rörelser. 1610 Galilei tar den nyuppfunna kikaren i bruk o. upptäcker bl.a. fyra av Jupiters månar. 1672 Newton konstruerar det första spegelteleskopet. 1675 Greenwichobservatoriet grundas av J. Flamsteed. 1676 O. Römer upptäcker ljusets hastighet. 1687 Newtons Prineipia utkommer. Himlakropparnas rörelser förklaras med den allmänna gravitationslagen. 1705 E. Halley beräknar enligt Newtons principer banan för en periodisk komet (Halleys komet). 1747 J. Bradley upptäcker nutationen (»vaggningar» i jordaxelns rörelse). 1781 W. Herschel upptäcker Uranus. 1804 W. Herschel visar att dubbelstjärnor är fysiskt samhörande o. att deras rörelse sker enligt Newtons lag. 1838 F. W. Bessel utför den första säkra avståndsbestämningen för en fixstjärna (61 Cygni, 88 bilj. km). 1846 J. C. Adams o. U. J. Leverrier förutsäger teoretiskt Neptunus’ existens o. dess position. Förutsägelsen verifieras teleskopiskt av J. G. Galle. 1850 Fotografin börjar användas inom astronomin. 1859 G. R. Kirchhoff o. R. Bunsen utvecklar spektralanalysen. 1905 Mount Wilson-observatoriet upprättas (spegelteleskop med 2,5 m öppning). Einstein framlägger den speciella relativitetsteorin. 1914 W. S. Adams utarbetar metoder att bestämma stjärnornas avstånd spektroskopiskt. 1916 Einstein framlägger den allmänna relativitetsteorin. 1918 H. Shapley bestämmer Vintergatans dimensioner. 1924 E. Hubbel påvisar otvetydigt att många nebulosor är avlägsna stjärnsystem, galaxer. 1926 B. Lindblad o. J. H. Oort framlägger teorin för Vintergatans rotation. 1929 E. Hubble fastställer galaxernas rödförskjutning (universums expansion). 1930 C. Tombaugh upptäcker planeten Pluto. 1938 H. Bethe o. C. von Weizsäcker klarlägger stjärnornas energialstring. 1949 Haleteleskopet (öppning 5 m) tas i bruk vid Mount Palomar-observatoriet. 1951 Radioastronomin påvisar bl.a. Vintergatans spiralstruktur. 1952 W. Baade reviderar den kosmiska avstånds-skalan (alla avstånd utanför Vintergatan minst dubbelt så stora som man förr trott). 1959 Månens baksida fotograferas med ryssarnas Lunik 3. 1960-t. Nya kosmiska radiokällor, s.k. kvasarer och pulsarer, upptäcks. Rymdfarkoster mot bl.a. månen, Mars o. Venus ökar kunskaperna om dessa himlakroppar (första landsättningen av människor på månen 1969 med Apollo ll). Jfr ffl Rymdfart. Astro-, stjärn- (lat. förled). Astrofysik, se Astronomi. Astrograf, linsteleskop använt för fotografering av stjärnhimlen. Astrolog, stjärntydare. Astrologi, urspr. babylonisk, intill nya tiden vitt spridd föreställning om himlakropparnas inverkan på människolivet. Astronaut, rymdpilot. Jfr Kosmonaut. E Rymdfart I. Astronom, person som studerar astronomi. Astronomi, läran om himlakropparna o. världsrymden. Den sfäriska astronomin avser objek tens lägen, den celesta mekaniken deras rörelser, spec. i solsystemet, på grundval av den allmänna gravitationslagen. Stellarastronomi avser studiet av stjärnornas observerade egenskaper, t.ex. ljusstyrka, avstånd, rörelser. Hit hör också stel-larstatistik o. galaktisk dynamik, dvs. vårt stjärnsystems struktur o. rörelser. Astrofysiken behandlar himlaobjektens fysikaliska egenskaper. Beroende på observationsmetod indelas a. även i bi.a. radioastronomi, optisk astronomi o. infrarödastronomi. E ASTRONOMI ■ Solen och planeterna [-Medelavstånd-] {+Medelav- stånd+} från solen, milj, km [-Omloppstid-] {+Omlopps- tid+} kring solen, ar Diameter (jorden=l) Massa (jorden = l) Täthet (jorden=l) Rotationstid (planetdygn) i dagar, tim-i mar o. min. [-Planeternas-] {+Plane- ternas+} månar Solen 109 333 000 0,3 25-d. — Merkurius 58 0,24 0,4 0,05 0,8 59 d. — Venus 108 0,62 1 0,8 0,9 243 d. — Jorden 150 1 1 1 1 23 t. 56 m. 1 Mars 228 1,9 0,5 0,1 0,7 24 t. 37 m. 2 [-Småplaneterna1-] {+Småpla- neterna1+} från 190 till 870 från 1,5 till 14 «0,l Jupiter 778 11,9 11 318 0,2 9 t. 50 m. 12 Saturnus 1 427 29,5 9 95 0,1 10 t. 14 m. 10 Uranus 2 869 84 4 15 0,3 10 t. 49 m. 5 Neptunus 4 498 165 4 17 0,4 15 t. 2 Pluto 5 900 248 0,5 0,11 1? 6 d. 9 t. — 1 Över 2 000 är kända. 49