TRE FÖREGÅNGARE Paul Gauguin är typisk för det sena 1800-talets tilltagande kulturtrötthet. På 80-talet skildrar han traditionerna i Bretagne. De religiösa ämnena har en ton av mystik som blir ännu starkare sedan han 1891 flyttat till Söderhavet. Självporträttet t.h. förebådar den syntetiska, dekorativa stilen hos Gauguins senare verk. Hos Paul Cézanne är metodiken och lagbundenheten det primära. Med sin strävan till abstraktion ville han återföra naturformerna till geometrins grundelement: cirkeln, kvadraten, triangeln. Nedan ett stilleben. Självporträtt, 1889 Stilleben med statyett, omkr. 1895 Vincent van Gogh ville åskådliggöra den autentiska verkligheten, och den första holländska fasen i hans måleri bör närmast kallas socialrealism. I Paris blommar hans färg upp under intryck av Gauguin och impressionisterna. Med de sista årens måleri blir han föregångare till 1900-talets expressionism. Lazarus' uppväckelse, 1890