Radiokompass - Radioterapi Radiokompass, flyginstrument som fortlöpande anger riktningen till en viss radiosändare (t.ex. radiofyr). Radiokällor, se Radioastronomi. Radiolarier, stråldjur, en grupp rotfotingar med kiselskelett o. skenfötter. Lever i havet. Av skeletten bildas radiolarslam, som avlagras på havsbotten. E Urdjur. Radiologi, läran om olika strålars medicinska användning. Indelas i radioterapi (strålbehandling) o. röntgendiagnostik (undersökning genom röntgenfotografering). Radiolänk, anordning för långväga överföring av riktade radiovågor, vanl. mikrovågor. Inom radio, TV, telefoni. Radiometer, instrument för mätning av bl.a. optisk o. infraröd strålning. Radionämnden, en av K.M:t 1936 tillsatt nämnd av representanter för olika kultur- o. samhällsintressen som eftergranskar Sv:s Radios programverksamhet. Radiopejling, bestämning av riktningen till en radiosändare, t.ex. med radiokompass. Radiorör, elektronrör i radio. Radiosond, ballongburet instrument för mätning av temperatur, tryck o. fuktighet i de högre luftlagren. Mätvärdena sänds per radio till jordytan. Radioterapi, strål(nings)behandling, användning av olika slags strålning för medicinsk behandling. Främst vävnadsdödande strålning såsom röntgen-, gamma- o. elektronstrålning mot tumörer. Protonstrålning anv. vid vissa operationer i hjärnan. Till r. räknas också behandling med värmestrålning, kortvåg o. ultraviolett ljus. RADIO 1 Den elektriska svängningskretsen, som all radioteknik bygger på: Råder motsatt polaritet mellan de två beläggen (a) i kondensatorn, är denna laddad. En elektronström går då från det negativa belägget till det positiva via spolen (urladdning) och inducerar ett magnetfält kring dess lindningsvarv (b). Strömmen upphör när spänningen utjämnats genom att fältet nått sin största utbredning (c). Fältet krymper sedan ihop och inducerar då en spänning i motsatt riktning, så att kondensatorn laddas på nytt (d) för att sedan åter urladdas osv. Energin svänger således fram och tillbaka och ger en växelspänning över kondensatorn. 2 Sändarens princip. När växelström tillförs via kretsen (a), börjar ett elektriskt kraftfält svänga av och an mellan beläggen. Om dessa säras, sprider sig kraftfältet. Rätas de ut (b), sprider sig kraftfältet åt båda hållen och utgör den elektriska delen av radiovågen - kondensatorn har blivit en sändarantenn och vågen kallas bärvåg. 3 Sändare-mottagare. Sändarens bärvåg kan fångas upp av en mottagare som har en svängningskrets avstämd för bärvågens frekvens (»stationsinställningen»): a. ljudvåg, b. mikrofon, c. svängningskrets, d. transformator, e. sändarantenn, f. bärvåg, g. mottagarantenn, h. ingångstransformator, i. likriktarrör, k. högtalare. 4 Modulering. Ljudvågornas svängningar kan överföras av bärvågen till mottagaren enligt två principer; i båda fallen får man en modulerad bärvåg som varierar i takt med ljudvågorna, a. Frekvensmodulerad (FM) blir bärvågen med en s.k. kondensatormikrofon, som ändrar svängningskretsens frekvens (svängningshastighet) i takt med ljudvågorna, b. Amplitudmodulerad (AM) blir bärvågen med en mikrofon där ljudvariationerna får påverka bärvågens amplitud (svängningsomfång). Mottagarens ingångstransformator är konstruerad för antingen FM- el. AM-mottagning. I båda fallen ger den ifrån sig en AM-signal som likriktas (c) o. går till högtalaren. 635