Stipler- Stjärnorna STILAR • Konstepoker och stilar Många dateringar är ungefärliga 1000-1150 Europa Sverige Romanska stilen 1100-1240 1150-1420 Gotiken 1240-1540 1420-1580 Renässansen 1540-1650 1580-1725 Barocken 1650-1725 1725-1770 Rokokon 1725-1775 1765-1840 Nyklassicismen 1775-1840 1790-1805 Direktoarstilen Gustaviansk stil 1775-1810 1805-1825 1820-1850 Empiren Biedermeier Karl Johansstil 1810-1840 1810-1850 Romantiken 1830-1860 1840-1870 Realismen 1850-1880 1870-1905 Impressionismen 1880-1890 1885-1910 Neoimpressionismen Symbolismen N ationalromantiken 1890-1900 1896-1910 Syntetismen Jugend 1900-1910 1905- Expressionismen 1910- 1907- Kubismen 1913- 1909-1918 1916-1922 Futurismen Dada Naivismen 1918-1930 1917- Neoplasticismen Abstrakt konst 1920-1930 Nya sakligheten 1 Tjugotalsklassicismen 1920-1930 1924- Surrealismen 1929- 1930- Funktionalismen 1930- 1930- Socialrealismen 1930- 1945- Informella konsten | Konkretismen Abstrakt expressionism 1947- 1957- 1960- Ny realism Popkonst 1962- Minimalkonst Environments Konceptkonst 1970- Stipler, små bladöron kring bladskaftets fäste på stammen. E Blad. Stipulation, bestämmelse (i avtal e.d.). Stipulera, bestämma, stadga. Stirling motor, värmemotor med yttre förbränning, urspr. konstruerad av skotten R. Stirling 1817. Tyst gång, rena avgaser o. drivbar med vitt skilda bränslen. E Förbränningsmotorer II. Stjernquist, Sonja, f. 1931, operettartist. Stjärnbaneret, The star-spangled banner, USA:s flagga (även: Stars and stripes) o. dess nationalsång. Stjärnblomma, Stellaria, ett- el. fleråriga örter bland nejlikväxterna med stjämlika, vita blommor i knippen. I Sv. 12 arter, bl.a. grässtjärnblomma, stjärnarv, S. graminea, med smalt lansettlika blad, allmän på ängsmark, o. våtarv, S. media, även kallad nate. E Blommor VIII. Stjärneborg, se Ven. Stjärnfall, se Meteor. Stjärnhop, sammanhängande system av stjärnor. De galaktiska el. öppna stjärnhoparna är unga bildningar o. kommer med tiden att upplösas. De klotformiga stjärnhoparna, som är betydligt äldre o. dynamiskt stabila system, finns i Vintergatans halo, dvs. den sfär som omsluter Vintergatan. Stjärnorna är liksom vår sol glödande gasklot, i vilkas inre energi alstras genom kämprocesser. Vid den s.k. proton-protonprocessen hos svala o. medelheta stjärnor slås vätekämor (protoner) ihop till helium; heliumreaktionen hos de hetaste s. innebär att helium stegvis omvandlas till kol. S. är inte jämnt fördelade i universum utan samlade i gigantiska stjärnsystem, galaxer, sammanhållna av den inbördes gravitationskraften. Vår egen sol tillhör den galax som kallas Vintergatan o. som innehåller uppemot 200 miljarder stjärnor. Av dessa ser man med blotta ögat ungefär 6000 från hela jorden. Avståndet till den närmaste (Alfa Centauri) är 4 ljusår. Sedan forntiden grupperar man s. i s.k. stjärnbilder. Efter ljusstyrkan indelas s. i storleksklasser, magnituder. Den skenbara magnituden beror dels på avståndet från oss, dels på den absoluta magnituden, som är ett mått på den verkliga utstrålningen. Ljus starkast är de s.k. överjättarna med en diameter ca 2000 ggr solens, medan de ljussvaga vita dvärgarna inte är större än jorden. Information om stjärnornas atmosfärer får man genom spektralanalys. S. ger kontinuerliga spektra genomdragna av absorptionslinjer, svarande mot de grundämnen som ingår i stjämatmosfären. Efter spektrets utseende indelar man s. i spektralklasser. De viktigaste bildar serien O, B, A, F, G, K o. M med tillägg av sifforna 0-9 för resp, underavdelningar. O o. B står för blåvita, A för vita, F för gulvita, G för gula, K för djupgula o. M för röda stjärnor. Avsätter man s:s absoluta magnitud mot spektralklassema får man ett s.k. Hertzsprung-Russelldiagram. Där samlar sig flertalet s. utefter en diagonal (huvudserien) med de heta jättarna överst o. dvärgstjämoma nederst. S:s lägen på himmels sfären anges med koordinatema rektascension och deklination, vilka motsvarar longitud resp, latitud på jorden. Ur den lägesändring som inträffat mellan två obser-vationstillfällen bestämmer man stjärnans egenrörelse över himlen. Rörelsehastigheten i synlinjens riktning, radialhastigheten, härleds ur de linjeförskjutningar som uppstår i s:s spektrum till följd av dopplereffekten (se d.o.). Avståndet till närbelägna stjärnor bestäms ur den årliga parallaxen, dvs. vinkeln mellan de båda 738