Emellertid nalkades dagen, som vi länge väntat, då vårt barn skulle födas, då hemligheten, som min hustru länge sedan röjt, och som givit hennes själ spänstighet och hennes hopp vingar, skulle komma i dagen, då lyckan för alltid ånyo skulle sätta bo i vårt hus. Må vetandet härom var det, som bidragit att göra vår sommar så ljus, åminstone ser jag det så nu. Men så underbart allt synes mig, när jag efteråt tycker mig ha fått förklaringen, så naturligt och enkelt kom allting då, och hela innebörden av allt, som skedde med oss, var jag då långt ifrån att ana.
Vi hade ju fått två barn förut, och jag hade sett många av dessa rörande bevis på väntans modersglädje, vilka en man, som älskar sin hustru, aldrig glömmer. Men aldrig hade jag sett min hustru så uppfylld av fröjd över det, som skulle komma, som hon nu var. Aldrig hade hon gått omkring i en så andaktsfylld lycksalighet som nu, aldrig hade hon förstått att i den grad gjuta helgdagar omkring hela vårt vardagsliv som under denna mörka höst i den trista staden, då regnet oupphörligt föll, och hela livet utom oss syntes så tungt och svårt, som väl aldrig förr varit händelsen.
Vi hade ju två gossar, och därför blev det naturligt att kalla den lilla varelse, som skulle komma, för »flickan». Det var henne, vi väntade, henne, vi talade om. En middag, när jag kom hem från mitt arbete, sade min hustru till mig:
»Det är min ängel, som kommer, Georg, hon kommer för att rädda mig.»
Så länge hade jag levat i glömska av, att någon fara någonsin hotat oss, att jag först icke förstod hennes ord.
»Rädda dig?» upprepade jag mekaniskt. »Från vad?»
Hon fick ett underligt uttryck, som om hon drog sig in i sig själv för att liksom tänka efter, hur det var möjligt, att två människor, vilka älskade varandra, kunde känna så olika.
»Har du redan glömt hur det var i vintras?» sade hon.
Jag förstod ännu icke, eller jag ville icke förstå.
»Jag trodde, det var förbi», sade jag.
»Tror du någonting någonsin kan vara förbi?» blev svaret. Och hon tillade:
»Kanske kan den lilla, som kommer, göra vad ingenting annat kan.»
På detta korta samtal tänkte jag ofta, och jag sökte fåfängt få det att rimma sig med den ostörda lycka vi njutit under den sommar, som gått. Var det möjligt, att min hustru under den lyckans solskensdager, som gav färg åt hela hennes väsen, dolde fröet till en olycka, som en gång skulle breda sig över hela vårt liv? Var det möjligt? Levde hon två liv? Kunde hon på en gång leva mitt i solskenet och samtidigt känna, att natten var nära? Eller tillhörde den aning eller fruktan, hon nu röjde, blott det slags fantasier, som voro en följd av hennes tillstånd?
Jag försökte slå mig till ro med det sista alternativet, men det ville aldrig riktigt lyckas, och mer och mer började jag se min hustrus hela liv i en ny och annan dager, densamma som till sist skulle inhölja henne helt.
Jag kan icke beskriva den nya känsla av ömhet, som väcktes inom mig av dessa tankar, åt vilka jag ej ens kunde giva ord. Och jag vågade knappt tro, vad jag själv såg inför mina ögon, när allt gick lyckligt, och min hustru efter en svår kamp långsamt började tillfriskna efter att hava givit livet åt en späd varelse, till vilken hon redan från början talade ord, som ingen annan fick höra.
Men flickan kom aldrig. Hon var bytt i en gosse, som fick namnet
Sven.
