Alltsedan Sven var så liten, att han kunde röra sig, hade han varit Pudels intimaste vän och haft rättighet att göra med Pudel allt, vad han ville. Han fick draga honom i öronen och nypa i hans korta svans, ligga på honom och hålla honom i de mest obekväma ställningar. Pudel visade häröver ingen högre grad av missnöje, än att han ibland såg förvånad ut över, varför allt detta egentligen skulle övergå honom, samt saktmodigt och fridsamt lade sig på annan plats i fåfäng förhoppning, att hans välvilliga plågoande skulle tröttna och låta honom vara i fred.
Men kom Sven ut på gården, följde Pudel honom vart han gick. Fnysande med sin korta kluvna nos, stod han och betraktade, hur Sven långsamt och betänksamt öste sand i en liten bleckburk eller understundom övergick till den mindre lämpliga förströelsen att plaska i vattentunnan. Pudel följde honom hela tiden, och närmade sig någon främmande, följ de Pudel dennes åtgöranden med misstänksamma ögon, redo i varje ögonblick, ifall omständigheterna skulle fordra hans ingripande.
Sven och Pudel hade i övrigt sina vägar för sig själva, och mer än en gång hade de satt hela huset i förskräckelse genom att plötsligt försvinna på de mest otänkbara vägar och sedan man hunnit förtvivla, om att någonsin mera få se dem vid liv, plötsligt uppenbara sig, om om ingenting hänt, båda lika förvånade över den uppståndelse, vilken de framkallat.
Det vore synd att säga, att Sven egentligen var en olydig gosse. Men i denna punkt var han icke lätt att handskas med. Mer än en gång hade mamma lovat honom ris, om han en gång till sprunge bort på egen hand, och mer än en gång hade hon strax efteråt inför mig bedyrat, att hon ville se hjärteblodet på den, som vågade röra Sven. Men härvidlag tycktes Sven vara oåtkomlig för både rättelser och förmaningar, och han stod så förundrad vid mammas häftiga glädje över att efter sådana utflykter återfinna honom levande, som om han förvånat sig över, att de båda kunnat tänka olika om någonting i hela världen.
»Det var väl inte farligt», sade Sven. »Pudel var ju med.»
Mamma ville inte tala illa om Pudel, men hon försökte övertyga Sven om, att Pudel i alla fall inte var detsamma som en människa. Hon sade allt, vad hon någonsin kunde hitta på. Och Sven lovade med armarna om hennes hals, att han aldrig mera skulle springa bort och göra mamma ledsen
Men när han gick ute för sig själv och det var vår och vattnet flöt i rännilarna på gården, då glömde Sven allt annat på jorden, än att han var en liten gosse, som skulle gå långt bort i skogen.
Vem vet, vad han gick i för tankar, eller om han ens märkte, att han kom på förbjudna vägar? Han gick och småpratade för sig själv, och Pudel följde honom, och när han kom ända bort till grinden, så stod den öppen. Då skulle han titta ut genom den och kasta en blick på världen, som lockade utanför, och då såg han överst på dikesrenen tvärs över stora landsvägen, hur de gula hästhovsblommorna lyste mot den gråa myllan, och så kravlade han sig över så gott hans små ben orkade. Men nu var han nästan inne i skogen, och nu kunde han inte stå emot längre. Höga och med knotiga grenar reste sig tallarna över hans huvud, och in gick han mellan stammarna, där solen sken på mossan, och de första vårfåglarna börjat att drilla. En liten åkerråtta kilade mellan stenarna, och lille Sven sprang efter den. Längre och längre bort kom han. Där låg ett litet kärr, och ute i kärret växte sälgbuskar med gullglänsande hängen. Dem kunde han inte nå, ty då skulle han ha klivit ned sig och blivit våt om fötterna. Men han kunde alltid kasta några stenar i kärret och höra, hur det sade plump, och se på de stora, vida ringarna, som gjorde vågor av hela den lilla vattenytan. Det gjorde han också, och han höll på med det en lång stund. Han blev röd om kinderna, och hans ögon blänkte av hänryckning. Gladare och gladare blev han, och han gick ända ned till ängen, där det kungliga lustslottet låg, och när han kom ut på vägen, började han springa. Han sprang och sprang, och när han kom ut genom de höga grindarna, såg han, att han var nära hemma igen. Då blev han glad på nytt, därför att han kände igen vägen, och därför att Pudel fnös, viftade på stubbsvansen och ville hem. Så började han plötsligt längta efter mamma; och så kom han ihåg de gula blommorna som han hade i hand.
Långsamt och betänksamt gick han hemåt igen, och det kan allt hända, att Sven nu dunkelt erinrade sig att han inte borde ha gått hemifrån. Men en sak var det, som Sven inte visste, och som han inte heller förstod sig på. Det var, hur länge han egentligen varit hemifrån. Ty ett par timmar eller en liten stund, det var för honom ett och detsamma.
Men när han kom tultande över gräsmattan och just tänkte springa igen för att få komma in till mamma och bli satt i knät och klappad och kysst och få tala om, hur roligt han haft, då skvatt Sven till vid, att det började skrika runt omkring honom. Det var pappa och mamma, Olof och Svante, båda jungfrurna och ännu flera, tyckte Sven. De skreko i mun på varandra, den ena här och den andra där; Sven hann aldrig ens se, var de kommo ifrån. Ty just som han skulle vända sig åt ett håll, skrek någon bakom honom, och när han då skulle vända om och se åt det andra hållet, blev han upplyftad från marken och bortburen av någon, som sprang, så mycket han orkade, och innan han visste ordet av, var han inne i salen, och mamma själv tog honom på sina armar och kramade honom, så att han inte kunde få luft.
Sven visste nog, att han aldrig behövde vara rädd för sin mamma, men den här gången svek honom ändå modet. Ty nu kom han ihåg, vad hon hade sagt om riset, och när han fick se pappa, blev han riktigt ängslig. Ty pappa såg bister ut och sade i en mycket allvarlig ton:
»Nu få vi lov att ta fram riset, Sven. Ty det vet jag, att mamma har lovat dig.»
Då visste sig Sven ingen levande råd, och i sin nöd tog han sin tillflykt till blommorna, som han höll fram emot mamma.
Men det behövde han inte ha gjort. Ty mamma hade varit så skrämd, och hon var så lycklig att ha fått honom tillbaka igen, att hon bara tog honom i famn och lät honom smeka sig, skrattade och grät om vartannat; och till sist tog hon blommorna ifrån honom och satte dem i ett litet grönt glas, ordnade dem och lät Sven se, hur vackert de stodo i solskenet. Då uppgav pappa alla tankar på avstraffningen, gick in till sig och kände sig överflödig.
Men när mamma blev ensam med Sven, tog hon honom i knät och berättade honom, som om det varit en saga, hur orolig hon känt sig, och hur hemsk hon varit till mods. Hon talade om, att hon trodde, att Sven brutit av sig benet och låg ensam i skogen, och att de inte skulle finna honom, förrän han var död. Eller att han fallit i vattnet, och att de där skulle hitta honom som ett lik, och då kunde aldrig varken mamma eller pappa eller syskonen någonsin bli glada mer. Allt detta hörde Sven på och förstod bara, att mamma var snällare mot honom än alla andra människor. Så lät hon Sven berätta, allt vad han hade sett och gjort, hur roligt han haft, och hur långt borta han varit. Hon fick reda på både den lilla råttan och fåglarna och kärret och stenkastningen. Och till sist förstodo de varandra båda två och voro endast lyckliga över, att de återfunnit varandra.
Och när de riktigt talat ut, då tog mamma Sven med sig till ateniennen. Där stodo många rara saker, som Sven ibland brukade få leka med, när det var riktigt väl. Bland annat stod där en vit pudel av porslin, som hade en tofs på svansen och bar en liten toffel i mun. Den var mycket gammal och tillhörde egentligen inte mamma. Ty pappa hade fått den av sin mor, och den hade varit hennes, alltsedan hon var två år gammal, då hon fått den av en gudmor.
Den var det bästa Sven visste, och den tog mamma i sitt hjärtas lycksalighet ned från ateniennen och gav honom i stället för ris. Den fick stå kvar, där den stod.
»Två», som Sven sade, »eljest kan jag slå sönder den. Och då blir pappa så ond.»
Men han glömde aldrig, att den var hans. Och han brukade tala om det ibland, när det kom främmande.
»Den fick jag av mamma», sade Sven, »när jag sprang bort i skogen och kom tillbaka igen. Det var, för att mamma blev så glad, när hon fick se mig.»
Och mamma försvarade sin uppfostringsmetod mot varje kritik med att
bara lyfta upp gossen och låta alla se på honom. Gud signe henne! Hon
hade rätt.
