Den vår, som nu kom, minns jag som ett hav av blommor, vilka fyllde varje ledig plats i vårt hem. Hyacinterna uppblandades småningom med blåsippor, blåsipporna med vitsippor, gullvivor och violer, och sist, när det led mot midsommartid, och sommarvinden fläktade i de nedfälla markiserna, kommo de blommande syrenerna.
Det var mamma och Sven, som skaffade blommorna, och det skulle vara svårt att säga, vem av dem båda, som älskade blommorna mest. Jag ser dem ännu sida vid sida med händerna fulla av blommor, rödkindade och pratande, gå över den stora gården fram mot den öppna verandan. Hennes hår var lika svart, som hans var blont, men deras djupa blåa ögon voro lika. De bildade den mest sällsamma kontrast, och dock voro de mera lika än vad mor och barn pläga att vara. De hörde samman, som om de skapats att städse följas åt, städse gå med blommor i händerna, ända till livets slut gå hand i hand och se i varandras ögon. Ingen kunde se dem tillsammans, utan att hans ansikte upplystes av ett soligt leende, och ofta kunde jag märka detta och känna min egen rikedom ökas.
Ty under denna tid kände jag livet rikt och fullt som aldrig. Jag glömde åter allt, vad som fyllt min själ med tunga aningar och nuet blev mig nog. Det föreföll mig, som om allt, vilket var sorgligt och svårt, hade vi fått genomgå endast för att efteråt kunna njuta en så mycket fullare lycka. Jag var tacksam för varje ny dag, som gick, jag var glad, att jag kunde glömma, och jag tyckte, att vi buros fram mot en lycka, högre än den, vilken människor nå.
Jag tror, att även min hustru, åtminstone under en tid, delade denna min känsla. Ty det var från henne, som denna ständiga ström av lycksalighet utgick. Hon hade verkligen återvänt till livet, hon kände sig frisk, hon levde under stora, gamla träd och i ett överdåd av blommor. Hon hade oss alla omkring sig, och ingenting störde hennes ro.
Så gick hon en afton med mig genom den långa gången, där vi ingen mötte, och där vi därför gingo helst. Runt om oss blommade syrenerna och fyllde luften med sin doft, och på den bleka, ljusa junihimmeln satt halvmånen utan att kasta något ljus, endast simmande i det blåa, som välvde sig gränslöst vitt, där slätten tog vid, och varifrån bleka stjärnor liksom försökte att tindra, utan att kunna bryta fram genom nattens dager.
När jag tänker på denna tid och allt som sedan följde, måste jag med förvåning minnas vår spänstighet. Som om endast ett strömoln kommit på vår himmel och blåst bort, så gingo vi här lyckliga varje afton, och det fanns icke ett stänk av vemod i våra samtal. Allting, som varit, låg begravet bakom oss. Det var väl icke den sorglösa lyckan med ungdomens oprövade blinda tillit till sig själv. Det var något vida mer. Det var denna lugna, tysta harmoni, som kommer mellan människor, vilka lidit tillsammans och övervunnit, en lycka, som ingenting kan grumla och ingenting förstöra, därför att den vuxit sig oupplösligt samman innerst inne i två människors hela väsen. Vi visste under denna tid, att vi ingenting önskade, ingenting begärde, utom det, som vi redan ägde. Det är vid sådana perioder i livet, som den ena kan söka ensamheten för att torka sina tårar, emedan han blygs att visa, hur lycklig han är. Inga främmande tankar, som gå på egen hand, inga fantasier, inga begär kunna störa denna oerhörda stämning, ur vilken livskraften växer. Allt, varom sagor och sägner sjungit, lever då sitt fulla, aldrig sinande liv, så som ingen dikt mäktar återgiva, och jag tror, att det är sådana erfarenheter, som ensamma mäkta att göra samlivet heligt mellan kvinna och man.
Åtminstone kände vi det så under dessa ljumma vårnätter, då våra promenader alltid slutade på samma plats: framför de sovande barnens sängar. Vi talade ej mycket om, vad vi kände. Men en afton sade min hustru:
»Hur länge är det, vi varit gifta?»
»Varför frågar du det? Du glömmer ju aldrig data.»
»Ja, men kan det vara sant, att det varit mera än tio år? Kan det vara sant, att vi äro så gamla?»
»Gör det dig ledsen?» svarade jag och log.
Hon slöt sig intill mig och tog min arm.
»Det var en tid, när jag var så rädd för att bli gammal», sade hon. »Och det är jag ännu. Men jag förstår inte när folk talar om, att man älskar mest och är lyckligast i ungdomen. Det måtte vara människor, som icke kunna älska.»
Jag försökte en invändning. Men hon avbröt mig, i det hon började tala om andra. Hon talade om vänner, som vi höllo av, om bekanta, som vi hade umgåtts med. Och hon förnekade, att de kunde vara lyckliga. Hon berättade drag ur deras liv, vad de gjort, och vad de sagt. Ännu mera uppehöll hon sig vid, vad de icke gjort och icke sagt. Och hon slöt med de orden:
»Jag tror, att människor i vår tid glömt att älska. De äro upptagna av så mycket annat.»
Allt, vad min hustru nu sade mig, förvånade mig. Ty ehuru hon var kvinna, plägade hon sällan sysselsätta sig med andra, när hon var ensam med mig, och jag försökte taga mänskligheten i försvar. Jag fick henne till och med att erkänna ett par undantag.
Men hon svarade på allt, vad jag hade att anföra, som om hon egentligen icke hörde på mig, och när jag tystnade, fortfor hon, fullföljande sin egen tankegång:
»Varför äro du och jag lyckligare än alla andra människor?»
Hon sade detta med ett allvar, som om hon endast vidrört ett det mest bekanta och erkända faktum, och hon tillade:
»Jag tycker, att alla andra äro olyckliga, när jag jämför dem med dig och mig.»
Jag log åt hennes iver, på samma gång jag värmdes av hennes ord.
»Varför skall du jämföra?» sade jag.
»Därför att det gör mig så lycklig», svarade hon.
Och i det hon stannade framför mig och såg upp i mitt ansikte, tillade hon:
»Låt mig säga det nu, emedan jag annars kanske aldrig kommer att säga det. Jag tycker det är så lustigt, när jag tänker på den första tiden, när vi voro gifta. Då tyckte jag, att jag älskade dig, och att jag var lycklig. Det var därför, att jag ingenting visste och ingenting förstod. Nu vet jag, vad det är, och nu vill jag tacka dig.»
Innan jag hann hindra det, hade hon gripit min vänstra hand och kysst den, och när jag försökte rycka den tillbaka, höll hon den fast och kysste den ånyo, där ringfingret satt.
Det låg en makt i hennes känsla och hennes person, när hon sade
dessa ord, som nästan förvirrade mig. Stum tog jag henne i mina armar
och kysste henne med en känsla av, att jag första gången kysste min
brud. Och jag visste med henne, att större sällhet rymde icke jorden.
