Här ute sjöng lille Sven, som han hade gjort hela vintern, och det var visst närmast för hans skull, som Elsa hade yrkar på, att vårt piano för en gångs skull fick följa med ut i skärgården.
Ty allt sedan mamma upptäckt, att Sven kunde sjunga, var det endast helt naturligt, att hon började odla hans anlag, och att hon var stolt över hans röst, som hon var över allt, vad han gjorde, sade eller företog sig. Hon skaffade honom små visböcker och lärde honom orden utantill. Ty Sven var bara fem och ett halvt år, och han var alldeles för liten för att kunna läsa. Också hade hans mamma heligt och dyrt lovat, att det skulle dröja länge, innan han behövde plåga sig med något så rysligt. Men sjunga, det kunde han, och han kunde många visor. Mycket sällan tog han fel på en ton, och gjorde han det någon enda gång, då såg han helt förtrytsam ut och började genast om alltsammans från början.
Aldrig var han heller rädd att sjunga, när främmande hörde på. Hur många som ville, fingo komma. Sven sjöng och log, och de stora blåa ögonen blänkte. Varför skulle han vara rädd för att sjunga, när han själv tyckte, det var så roligt, och han för resten sjöng vackert? Det hade mamma sagt, och när hon tyckte det, måste ju alla tycka detsamma.
Bland alla vackra visor, som Sven kunde, var emellertid ingen näpnare att höra än denna:
Slutet på denna visa var Svens glansnummer. Ty så fort han kom till det sista ordet, bar det i väg med takten, så fort, så fort, som om han velat äta upp slutordet och behålla det för sig själv. »Lille lille bror» trillade i väg långt före pianots ackompanjemang, och det berodde bara på, att han tog de två paren strumpor för egen räkning och hela versen som en anspelning. Varför skulle också icke hela visan kunna vara skriven enkom för honom, när han kunde sjunga den och var så glad däråt?
Den visan fick ingen annan än Sven sjunga, och det var heller ingen annan än han, som kunde, han, som var lille bror i livet, lille bror i döden, som aldrig blev något annat, och som alltid skall leva under detta namn.
Fönstren i salen stå öppna, doften från syrenerna strömmar in med aftonluften, solen är i sin nedgång, och på väggen över det uppslagna pianot dallra dess strålar. Vid pianot sitter hans mamma i vit sommarklädning, runt om stå vi andra, och mitt ibland oss sjunger lille Sven.
Söndagsrock åt far och helgdagskjol åt mor och två par strumpor åt lille lille bror.
Det är midsommarafton, och Sven är lycklig. Ty han har fått mammas löfte på, att den kvällen behöver han inte gå och lägga sig, förrän han själv vill. Det vill han aldrig naturligtvis, och med mammas hand i sin går han med bröderna och de stora på trädgårdsgångarna, till dess att hans ögon falla ihop, och han blir buren sovande in till sin säng, omedveten om sin olycka att icke få vara uppe längre.
Där sover han med sin vän på armen, den vita lilla hunden av trä, vilken har ull som ett lamm och ögon av svarta knappnålar, och som Sven kristnat till Ulltapp. Ulltapp är en fredlig sängkamrat. Han stör ingen.
Ute i trädens kronor ljuder det första svaga fågelkvittret, som
bådar morgonens gryning.
