Sven blev så sjuk, att han måste läggas till sängs. Men ehuru vi väl visste, att det var allvarligt nog, var febern så svag, att vi aldrig trodde på någon verklig fara. Jag skrev oförtrutet, och min hustru satt vid gossens sjukbädd, höll hans hand i sin och berättade sagor för honom, när han orkade höra på.
Doktorn sade oss, att sjukdomen säkert skulle bliva långvarig, men trodde sig i övrigt kunna giva de bästa utsikter, och då jag länge haft en resa i tankarna, for jag bort på några dagar i gott hopp, att, när jag kom hem, finna det värsta över. Jag tillbragte alltså tre hela dagar med goda vänner, och jag njöt, utan att i någon högre grad känna oro, både av vänskap och vacker natur. Men när jag sedan satt på tåget och skulle återvända till Stockholm och därifrån till mitt hem, föll det över mig en ängslan, som jag icke kunde betvinga. Strax innan jag for, hade jag talat med min hustru i telefon. Jag hade hört hennes röst på avstånd darra av glädje: Sven var bättre! Han hade setat uppe i sängen och skrattat och pratat. Han hade ätit och bett mamma hälsa till »farsgubben», som var hans specialsmeknamn, när han var mycket uppsluppen. Allt tydde alltså på det bästa, och dock kunde jag icke bli min ängslan kvitt.
När jag kom fram till Stockholm, var klockan tio på aftonen. Jag hade kommit samma minut, som sista båten gick ut till mitt hem. Jag gick därför direkt till det hotell, där jag plägade taga in. Det var mörkt, och regnet föll i strömmar. Hastigt trädde jag in i förstugan, erfarande denna känsla av hopplöst främlingskap, som alltid överfaller mig, när jag sommartiden tvingas besöka Stockholm och vet, att jag måste vara ensam. Jag hann icke framställa någon begäran om ett rum, förrän portieren kom emot mig och bad mig, i det han nämnde ett nummer, genast ringa på i telefon.
Jag gjorde så och fick bara det beskedet,, att doktorn hade rest, och att jag ögonblickligen skulle taga en vagn och åka efter.
Slaget, som kom över mig så häftigt och oförberett, gjorde mig lam, och den febrila verksamhet, jag utvecklade, föreföll mig själv alldeles automatiskt. Jag beställde vagn, och i samma ögonblick detta skett, tänkte jag, att jag borde äta. »Sven är död», tänkte jag. »Han lever inte, tills dess att jag hinner hem. När jag kommer, får jag inte vara hungrig och trött. Jag måste kunna vaka och trösta min hustru.» Allt detta gick igenom min hjärna, medan jag satt och väntade på hyrvagnsdroskan. Jag såg mig själv som en annan person, såg, att jag lade kött på min tallrik, skar i det och försökte äta. Hela tiden tänkte jag blott på ett: vagnen, som inte kom. Gul i himmelen! Vagnen kom inte, och där hemma låg min gosse och dog, och jag kunde inte komma till honom.
Jag betalade och gick ut i hotellets vestibul, där jag drev fram och tillbaka, utan möjlighet att sitta stilla, utan möjlighet att tänka en redig tanke.
»Det är mitt barn, som håller på att dö», sade jag till portieren. »Det är därför, jag är så nervös.»
Jag försökte att le mot honom, för att han skulle förstå, hur väl jag själv insåg, att mitt uppförande var meningslöst. Men jag kände själv, att leendet blev en grimas, och jag väntade heller icke på hans svar. Jag fortfor bara att gå med klockan i hand, som om jag velat påskynda tiden, och när vagnen äntligen kom, var jag viss, att det var förbi. Jag förstod inte, varför jag satt där, eller varför jag skulle åka ut i det strömmande regnet, men automatiskt som förut sade jag till karlen:
»Kör allt vad en häst kan springa, det är min lilla gosse, som håller på att dö. Ni ska' inte göra det för intet.»
Kusken hade kört oss många gånger förr.
»Är det den lilla snälla gossen, som är så vacker?» sade han.
Dessa enkla ord väckte mig åter till verkligheten, och det flög genom mitt bröst en varm ström av tacksamhet mot den unge mannen, som körde mig.
»Ja», sade jag kvävt. »Ja, det är han.»
Och jag satte mig in i vagnen med känslan av, att jag mött en människa, som förstod vad det gällde, och som ville hjälpa mig, Medan vi ilade fram över gatorna, talade jag tyst för mig själv och grät av både glädje och sorg: »Han är så vacker och så god, att även en man, som blott har sett honom stiga upp i en vagn, minns honom och säger mig det. Och han skall dö. Det finns ju millioner barn, som få leva. Varför skall just mitt dö?»
Aldrig har jag åkt fortare, och aldrig har någon väg synts mig mera lång. Jag såg gnistorna slå upp i mörkret kring hästens hovar, kände hur regnet lättade och märkte landskapet flyga mig förbi som ett mörkt skuggspel, och hela tiden satt jag och talade för mig själv ofattbara ord, vilka jag ej förstod, hur de kommo mig på tungan. Det var, som om jag i mörkret förts fram mot just det, som för mig komma skulle, och jag bad blott om uppskov, att han måtte leva, när jag kom fram, så att han än en gång skulle slå sina armar om min hals, och jag fick höra hans röst.
Framåt gick det, framåt i rasande fart. Vagnen hoppade från den ena sidan av vägen till den andra. Men icke ett ögonblick föll det mig in, att något kunde gå sönder, eller att vi skulle åka omkull. Det var en präktig karl, den kusken, som tänkte på min lille gosse, som var så vacker och snäll, och som icke fick dö.
»Det är en fader och hans barn», sade jag högt för mig själv. »Es ist ein Vater mit seinem Kind.» Utan att jag visste det, satt jag och reciterade vers för mig själv, och en krampaktig snyftning trängde sig upp i min hals, som om den velat kväva mig, och för att få luft böjde jag mig ut ur suffletten och såg på landskapet, där jag kände varje utsikt, varje krökning av vägen. På stenarna, över vilka vagnen nu skakade fram, kunde jag märka, att vi svängt in på den korta bivägen, som förde upp till vårt hem. Med alla sinnen spända såg jag ut i mörkret, jag såg konturerna av en droska, som höll på gården. Doktorn är kvar! Doktorn är kvar! Så hörde jag från verandan min hustrus röst: »Han kommer. Gud vare lov, han är här.» Och inom ett par ögonblick var jag uppför trappan och stod i salen.
Jag stod inne i rummet, och min sinnesrörelse var så ytterlig, att jag ingenting kunde fatta av vad jag såg. Jag hade en förnimmelse av, att doktorn stod där, och jag kände, att min hustru höll mig hårt omfamnad. Det var mig klart, att hon såg glad, ja, överlycklig ut, och att jag borde vara detsamma. Jag hörde något om ett anfall av vanmakt, som nu var över, och som doktorn hoppades icke skola betyda någonting. Men jag kunde ingenting säga och ingenting tänka. Lyckan kom över mig så oförberett, att den icke kunde väcka mig ur den förfärliga bedövning, som ännu höll mig i sitt våld. Mekaniskt avtog jag mina handskar och min överrock, och ännu stod jag där och liksom sökte vänja mina ögon vid ljuset i det upplysta rummet.
»Ska' du inte gå in till honom? Ska' du inte se honom?» sade min hustru. »Han är vaken.»
Och hennes röst lät nästan förebrående, som om hon icke förstått.
»Jo, jo», sade jag.
Och utan att fatta, vad som nu skedde, gick jag in och såg Sven ligga i min säng och se upp till mig.
»Känner Sven igen pappa?»
»Ja», sade den lille med förvånad röst.
Han kunde inte begripa, att alla de stora sågo så upprörda och oroliga ut. Han sträckte upp sin lilla hand och smekte mig, och jag märkte, hur mager och tunn den blivit.
Medan jag stod där och lutade mig ned över gossen, förstod jag, att
det var sant, och att mitt barn levde. Jag höll hans hand för mina
ögon, och jag kände, hur tyngden föll från mitt bröst, och slöjan gled
bort från mina ögon.
