Det var ingenting mindre än en kamp med döden, jag hade börjat, och den tid, som följde, blev en ständig växling mellan den mörkaste förtvivlan och det ljusaste hopp. Det svåraste vid sådana förhållanden är naturligtvis den rena overksamheten, vilken blott består uti att lugnt vänta på vad komma skall och tåligt lämna allt åt tiden, medan man samtidigt tycker, att vad som sker blott påskyndar annalkandet av en natt, vilken man hoppas att kunna fördriva. Huru ängsligt jag iakttog min hustru under denna tid! Hur jag följde henne på hennes färder till graven Och hur jag gladdes, när jag såg henne lugnt och glatt samla gossarne kring sig, berätta och läsa för dem, som endast hon kunde, och jag åter fick höra deras muntra röster, som ljödo om varandra, när det lästa gav anledning till någon av dessa lustiga kommentarier, som göra det till en högtid att läsa högt för barn. Och hur kunde jag icke vid middagsbordet eller aftonlampan spana efter det ansträngda, frånvarande uttrycket i min hustrus ansikte, vilket kunde komma som en sky och göra alla stumma.
Då var det, som om hennes själ plötsligt gick bort från oss och lämnade oss ensamma. Gossarne utbytte blickar med mig, blickar, vilka tydligt nog sade, att, så gott deras ålder det tillät, förstodo de lika väl som jag och ledo även, om de också hade lättare att slå tankarna bort. Svante steg upp och smekte mamma, och han blev icke tillbakastött, genom att han icke lyckades att få hennes ögon att lysa opp. Han kunde komma till mig efteråt och säga:
»Det är så synd om mamma.»
Det var alltsammans för honom, och därför var han kanske en bättre tröstare än jag.
Olof satt vid sådana tillfällen mera stilla och försökte tala vid mig, som om allt varit som det skulle. Men hans ögon följde modern, och gick hon ut för att vara ensam, vilket ofta hände, när hon märkte, att hon icke längre kunde se och tala med oss, då plägade han smyga sig till hennes dörr och stå där länge och lyssna. Dröjde tystnaden alltför länge, gick han sakta in, och hände det, att han blev avvisad, kom gossen stilla tillbaka och satte sig ned med en resignerad min, som om han visste, att han icke fick begära allt på en gång.
Det var med honom som med mig, att han skulle känt det som en lättnad, om han blott vetat, vad han skulle göra.
Och när vi tre sådana stunder sutto ensamma, tänkte vi alla på, vad som väl försiggick bakom den stängda dörren, där min hustru arbetade sig allt närmare och närmare den gräns, där livet upphör, kämpade sig fram emot döden.
»Vet ni, vad mamma lider utav?» sade jag en dag.
Olof såg bort utan att säga något, men Svante svarade:
»Ja.»
Jag hade för övrigt icke behövt fråga. Ty jag visste, att hon
berett dem på, vad som komma skulle.
