När jag läser dessa blad och ser, hur jag vacklat mellan hopp och fruktan, förstår jag icke, att vad dessa rader berätta verkligen kan vara sant. Och dock måste det vara så. Ty scripta manent. Och hur ofullständiga och fragmentariska dessa anteckningar än äro, berätta de mig dock med full visshet, att jag hoppades mera då, än vad jag kan fatta nu, när allt fått sin förklaring och sitt slut.
Så mycket förstår jag, att det under denna vinter, till vilkens minnen jag ej mera vill och icke kan återvända, var min lycka, att jag omsider fann något, vilket jag trodde kunna bidraga att rädda min hustru. Vilken lycka är icke detta! Att slippa att endast vara en overksam åskådare, att få gripa in, att få verka, arbeta med ett bestämt mål för ögonen, ett mål, som man åtminstone tror sig kunna nå. I ungdomen skulle kanske en sådan lyckokälla synas fattig och ringa. Men när åren stänkt en smula grått i håren, blir man nöjd med mindre än förut. Man kan då leva och lida, när man tror, att det ligger inom möjlighetens gräns att skapa en förbättring, och man kan i blotta medvetandet om en sådan möjlighet finna något, som nästan liknar lyckan.
För mig kom denna hjälp, i samma stund den aning jag länge haft, att stadslivet var fördärvbringande för min hustrus hela tillstånd, allt mera stadgades till verklig övertygelse och till sist omsattes i ett beslut att rycka henne loss därifrån och återvända till landet, som vi aldrig borde ha lämnat. Läkaren uppmuntrade mig även i detta mitt beslut, och när jag första gången slog fram denna plan som en blott möjlighet för min hustru, lyste hela hennes ansikte upp, som om jag lovat henne paradisets fröjder, och hon sade bara:
»Kan du göra det för mig? Vill du det?»
Dessa ord väckte mig till handling och liv, och under alla tvivel, all oro och allt, som jag förut skildrat och berättat, vilket tyngde mig till jorden, glänste dessa ord emot mig som stjärnor genom mörkret och eggade mig till den stora ansträngning, vilken jag hoppades skulle återgiva oss alla glädjen i vårt hem. Ju mera jag tänkte därpå, desto sannolikare föreföll det mig, att jag här hade funnit det »Sesam öppna dig», vilket skulle bana vägen för min hustru att åter kunna tillhöra livet. Som en man, vilken tror sig hava funnit en talisman, vilken giver honom makt att göra under, satte jag hela min lit till denna plan, och när vi äntligen flyttat in i den lilla villan, som låg högt upp med utsikt över fjärdar och skog, och där asparnas blad darrade utanför det fönster, där min hustru skulle sitta och se mig, så ofta jag kom hem från mitt arbete, då var jag viss, att nu var lösningen funnen. Så underligt det än kan förefalla mig nu, jag var viss därpå. Jag trodde, och jag var outsägligt lycklig i min tro.
Aldrig har jag väl heller känt mig mera hoppfullt lycklig, än när snön denna vinter började falla, och vi erforo denna egendomliga hemkänsla att vara avstängda från alla och allt, vilken följer med det nordiska luftstrecket. Från vinden och ned till källaren stod vårt nya hem färdigt, och som förr ordnande det hela och prydande rummen med alla de små uppfinningar och föremål, vilka äro kvinnans hemlighet att kunna framtrolla, gick min hustru åter ibland oss. Gossarnas högljudda röster genljödo på nytt i rummen, utan att någon behövde tysta dem. Kanariefåglarna sjöngo och drillade, utan att någon hängde det gröna nattskynket över deras bur. Pudel gav skall inomhus vid gossarnas lek och ras. Och pianot var icke längre stängt.
Det hände en afton, när jag minst anade det. Utan att säga ett ord om sin avsikt, kom Elsa ned i förmaket och satte sig vid pianot. Hon såg på mig, när hon gick mig förbi, och jag förstod hur lycklig hon kände sig över, att hon kunde följa sin egen önskan. Allt sedan Sven dog, och hon icke längre kunnat höra hans klara stämma samman med tonerna från pianot, hade min hustru aldrig velat sjunga de sånger, till vilka han så ofta ensam hade lyssnat. Knappast troende mina egna sinnen, såg jag henne sitta vid pianot, hörde henne slå an en ton, och strax därefter ljödo tonerna genom rummet:
Och slutet:
Varken förr eller senare har jag hört denna sång klinga så. Under det att hon sjöng, kommo gossarna sakta in, efter varandra kommo de och stannade tysta innanför dörren. De sågo undrande på mig, som trodde ej heller de sina sinnen, och jag nickade till svar, medan mina ögon blevo skumma. När de sista tonerna tystnat, var det stilla i rummet, men stilla som vid en högtidsfest.
Min hustru reste sig upp och slog igen pianot.
»Jag kan inte mer i dag», sade hon som till ursäkt.
Men så såg hon på oss alla och förstod, vilken glädje hon hade väckt. Hennes ansikte lyste opp, hon gick förbi mig fram till gossarna, tog dem emellan sig och tryckte bådas huvud mot sina axlar.
»Tacka lille-bror», sade hon. »Det är han, som har hjälpt mig.»
Hon sade det icke sjukt som förr, icke med den snart sagt fientliga
ton, hon använt, när hon tyckte att vi, som levde, hindrade henne att
tillhöra honom som var död. Hon sade det mjukt, stilla och nästan
lyckligt, med ett uttryck, som om hon tagit avsked från något
förgånget, vilket aldrig skulle komma igen.
